HÄRJEDALENS SKOGSBYGD

VATTENVÄGAR

 OCH

VATTENKRAFT

INNEHÅLL:

Sommarvägar

Vintervägar

Broar och färjor

Kanot- och skoterleder

Skovelhjulet

Vattenreglering

Från vattendrag till flottled

Länsar, stenkar och stenkistor

Härjedalens stenhuggare

Bäck- och sjöflottning

Flottarna

Storbrötar

“Sista rompan”

Lokala kraftstationer

Köpet av vattenrätter

Älvarna byggs ut

Kraftverken

VATTENVÄGAR OCH VÄGHINDER

SOMMARVÄGAR
Människor har rört sig i skogsbygden i tusentals år. Gångstigar trampades upp och användes generation efter generation. Först efter kunglig befallning i mitten av 1600-talet bröts landsväg från Kårböle mot Härjedalen och Jämtland. Det innebar i praktiken att gamla stigar breddades och hjälpligt jämnades till. Landsvägarna var smala, slingrande, backiga och ojämna. De förbättrades successivt, men förblev grusvägar ända till i mitten av 1900-talet. Då saknade också många byar fortfarande bilväg, även om ett antal lokala vägar anlagts.


Skogsbygden är vattenrik med glittrande sjöar, spegelblanka tjärnar, kallkällor, porlande bäckar, vindlande åar och strida älvar med strömmar, forsar och fall. Vatten finns också som vinterisar och kraftiga vårflöden då smältvatten från fjällen strömmar ner mot kusten.
Byarna låg vid vatten, och det var naturligt att använda sig av vattenvägar. Många gårdar ägde roddbåt för att lägga ut nät, slå höet på holmarna, ro barn till skolvägen och för att överhuvudtaget ta sig fram vid högvatten. Hoan kan till exempel stiga med ett par meter på ett halvt dygn vid vårflod, och då låg tidigare landsvägen både i Ytterhogdal och i Överhogdal under vatten. Idag är vägbankarna rejält förhöjda. 
 
Även resenärer använde båt de sträckor där det var möjligt.  Den drygt tre mil långa ”Prästvägen” mellan Haverö och Ytterhogdal gick över sjöarna Vattna och Havern. De båda socknarna fick gemensam präst i slutet av 1500-talet, och bildade gemensamt pastorat i 250 år. Under hela den tiden saknades bruten väg mellan socknarna. Hogdalsborna var ålagda att hålla båt och båthus i vardera änden av sjön Vattna, medan Haveröborna skulle hålla båt, båthus och stuga i Märrviken vid Havern och båthus i Haverö. Troligen färdades även pilgrimer över sjön Havern, att döma av namn i sjön som Korsnäset, Korsholm, Stavsjö och Olofshällen.

 

 

VINTERVÄGAR
Vintern var transporternas tid.
Bönderna hade sina hölador vitt utspridda över ägorna, och fraktade successivt hem höet på vinterföre. Timret som skulle flottas kördes på vinterföre. Stenen till flottledernas stenkistor transporterades på vinterföre. Den kända Gregoriusmarknaden på Frösön hölls på Storsjöns is. ”Prästvägen” plogades ända tills dess Inlandsbanan invigdes 1921, för att forskjutsar skulle kunna hämta varor på järnvägsstationen i Östavall.
Isen byggde broar över vattendragen, och på is och snö kunde man använda kälkar och slädar med eller utan häst. Sommartid fanns bara ett fåtal vägar där det var möjligt att köra med häst och vagn.
Vintervägarna följde inte alltid sommarvägarna. Då marken var frusen och snötäckt, kunde man ta mindre backiga och genare vägar över tjärnar och myrar.

 

 

BROAR OCH FÄRJOR
Om sjöar underlättade framkomligheten, utgjorde vattendragen oftast ett hinder. Självklart användes båt i den utsträckning det var möjligt. Men de norrländska åarna och älvarna är långa sträckor oframkomliga med båt. Vattendragen var inte bara ofarbara, utan även svårpasserade hinder för den som ville ta sig från ena stranden till den andra.
 
Troligen byggdes det tidigt enkla broar över bäckar och mindre vattendrag. Fler broar byggdes i samband med att det bröts landsväg från Hälsingland mot Jämtland och Härjedalen i mitten av 1600-talet. Över Ljusnan byggdes dock inga broar förrän 1936. Enligt en enkät från 1791 fanns i Älvros bro över Norrälven.  Enligt samma enkät framgår det att det i Ytterhogdal fanns tre större broar. I en kommentar sägs att de var kostsamma att underhålla, eftersom de varje år rubbades av isen.  Bron över Hoan i Överhogdal sägs vara drygt 8 meter lång och vila på tre stenkar (timrade kistor fyllda med sten). 
 
Båda vägen mot Jämtland och vägen mot Härjedalen passerar Ljusnan, men någon bro över älven byggdes alltså inte förrän år 1936. Dessförinnan fanns färjeställe i Kolsätt på Härjedalsleden och i Sänna på Jämtlandsleden. Vid färjestället i Kolsätt var älven bredare men mindre strid än vid Sänna.
Socknarna var skyldiga att hålla färja och färjekarl. Till tjänsten hörde att kontrollera de resandes pass. Ända fram till 1860 gällde passtvång även för inrikes resor, och färjekarlen var skyldig att anmäla resande utan pass till kronolänsman.
I slutet av 1600-talet var faktiskt en kvinna registrerad som färjekarl i Sänna. Brita Persdotter var gift med en färjekarl. Då han förolyckades, gifte Brita om sig med den nyanställde färjekarlen. Då också han avled, sökte och fick hon anställningen själv – och den var inte så enkel.
Färjestället låg i lugnvatten mellan två forsar, med en brygga på vardera älvstranden. Men vid högvatten ökande strömhastigheten. Då greps färjan av strömmen och drev förbi bryggan på motsatta stranden ner mot den lägre forsen. Före överfarten måste man därför ro färjan uppströms. Men rodde man för långt, kom färjan att i stället landa ovanför bryggan. Då greps den av den övre forsens bakström och drabbades av våldsamma kast.
När färjan väl kommit ut i strömfåran hade färjekarlen mycket små möjligheter att ändra kursen. En lycklig överfart var helt beroende av hans/hennes förmåga att bedöma strömmens styrka, och med ledning av den starta överfarten på rätt ställe.
Under flottningsepoken måste färjningen också anpassas till timmergången. En forkarl som regelbundet trafikerade sträckan Ljusdal-Sveg berättar, att han som vanligt en fredag tog färjan i Kolsätt på väg till Sveg. På återvägen nästa morgon var färjestället så täckt med timmer, att ”en van flottare hade kunnat gå från strand till strand”. Först mot kvällningen vände vinden och drev iväg timret, så att färjetrafiken kunde komma igång igen.

 

 

KANOT- OCH SKOTERLEDER
En gång var roddbåten, kälken och släden nödvändiga transportmedel. Idag hör de moderna varianterna till sport och rekreation.
Fritidsfiskare använder fortfarande i viss utsträckning roddbåt.
Hoan hör till de få vattendrag i regionen som är framkomlig med båt någon längre sträcka, och ån har rustats upp till kanotled. Kanotled Hoan mellan Sörtjärn och Flor är 43 km lång och har en fallhöjd på 50 m. Sträckan Sörtjörn - Ytterhogdal är vid normalt vattenstånd lättframkomlig och även lämpad för barnfamiljer. Kanoten behöver bäras förbi ett par strömmar. Etappen Ytterhogdal – Flor är däremot stenig, rik på forsar och tämligen krävande.
En kanotfärd på Hoan är något av en bäversafari. Det finns gott om bäver, och på många ställen längs stränderna syns spår av deras aktiviteter. I Hoan finns också harr, för den som är road av fiske. Kanoter finns att hyra av Ytterhogdals Folketshusförening.
 
Vintertid har skotern blivit både ett kommunikationsmedel och ett fritidsnöje. I Norrland finns ca 87 000 km preparerade skoterspår. Åtskilliga av de milen finns i Härjedalen.  Ansvariga för lederna, viss service på sträckorna, kartor, information och skotertävlingar är de lokala skoterklubbarna. I östra Härjedalen finns klubbar i Lillhärdal, Svegsbygden, Ytterhogdal och Överhogdal. För att använda lederna krävs medlemskap i en klubb eller viss avgift.
 
Det finns även spår för längdskidåkning, både elljusspår och längre leder. Både skoter- och skidspår går ofta över sjöar och myrar längs samma sträckningar som forna tiders vintervägar.

 

 

VATTENKRAFT ERSÄTTER MUSKELKRAFT

SKOVELHJULET
De norrländska vattendragen har inte varit till så stor glädje i transporthänseende. Undantaget är timmerflottningen, som pågick från mitten av 1800-talet till mitten av 1900-talet.
 
Långt dessförinnan hade skovelhjulet börjat komma till användning. Konsten att få ett skovelhjul att rotera i strömmande vatten, och använda rotationen till att utföra arbeten som tidigare gjorts med handkraft, innebar en ofattbar arbetsbesparing. Många av de arbetsmoment som nu utförs maskinellt, har en gång varit tungt, monotont och evigt återkommande manuellt arbete.
Vattenkvarnar har funnits i Sverige sedan 1100-talet. I Bergslagen användes stångjärnshammare, medan man i den småskaliga järnhanteringen i Härjedalen använde sig av mindre knipphammare. I lindistrikten drev vattenhjul skäkten, som krossade de sega fibrerna som omger linet. I skogsbygden fanns vattendrivna vadmalsstampar, som omvandlade tjockt ylletyg till tät, filtad vadmal Där byggdes också vattensågar och vattenslipar.
Både själva vattenhjulet och kraftöverföringen från hjulet till kvarnstenen, sågen osv, förbättrades och tog sig allt mer avancerade former. I dag används mera sällan vattenhjulet i dess ursprungliga form. Det har utvecklats till de turbiner och generatorer, som omvandlar vattenkraften till elektricitet.

 

 

VATTENREGLERING
Vid allt utnyttjande av vattenkraft, antingen det rör sig om flottning, primitiva vattenhjul eller turbiner, är det önskvärt med jämn vattentillförsel. Idealet är ett konstant vattenflöde med exakt den vattenmängd, som krävs för att anläggningen skall fungera till sin fulla kapacitet.
Nu är ju vattenståndet i de norrländska vattendragen knappast jämnt. På vintern är det lågt, eftersom all nederbörd kommer ner som snö och blir liggande i terrängen. Under snösmältningen däremot svämmar vattnet över alla bräddar. Under sommaren och hösten varierar vattenståndet med nederbörden. 
Enda sättet att få jämnare vattentillförsel är att helt enkelt spara vatten vid högvatten och använda det vid lågvatten. Det måste alltså skapas vattenmagasin.
I otaliga bäckar, åar och älvar har det under tidernas lopp byggts dammar med dammluckor, som kan regleras. Bakom dammarna fylls vattnet på vid högvatten och bildar vattenreservoarer.
De äldre och mindre dammanläggningarna byggdes av stockar och stenkar. Dagens kraftverksdammar är enorma byggnadsverk, och vattenmagasinen bildar stora konstgjorda sjöar.
 
I bäckar och smååar var vattenmagasinen för små för att täcka behovet vid lågvatten. Bäckflottningen måste snabbt klaras av under vårflödet för att överhuvudtaget kunna äga rum. Många skvaltkvarnar var bara brukbara vid högvatten.
Det kunde också bli konflikter om vattnet. Då kraftstationen i Hoafors byggdes, begärde mjölnaren i hjulkvarnen på motsatta sidan Hoan fri ström för att driva en motor, som kompenserade bortfallet av vattenkraft.
 
Å andra sidan kunde en dammanläggning tjäna flera ändamål. ”Sågdammen” i Jämnafors, också i Ytterhogdal, byggdes för flottningens skull, men nedanför dammen låg också en vattensåg på vardera sidan av Jämnån. De ägdes av bönder i Östansjö respektive Västansjö. De föredrog att såga sitt eget timmer framför att köpa sågat virke från ångsågarna vid kusten.

 

 

FLOTTNING

FRÅN VATTENDRAG TILL FLOTTLED
Utan flottningen hade virkesförsörjningen till sågverken varit en omöjlighet i skogsbrukets barndom. Med den tidens utrustning och dimension på timmer kunde en häst till en början bara släpa en enda timmerstock i taget, och även med bättre doningar var det olönsamt att transportera timmer med häst 15-20 mil eller längre.  Det första försöket att flotta timmer på Ljusnan ägde rum 1753. Timret skulle användas i Lottefors Sågkvarn (vattensåg). Försöket slog inte väl ut; timmer skadades, fastnade i älven eller blev liggande på stränderna.
Ett skäl var att flottningen 1753 inte fick äga rum vid högvatten då fisken lekte. Under flottningsepoken däremot förekom flottning nästan enbart vid högvatten – då vägde fiskeintressen lätt mot industriintressen.
Ett annat skäl var att naturliga vattendrag inte automatiskt är goda flottleder. Det krävdes i själva verket enorma investeringar i pengar och arbete för att skapa den infrastruktur som användes under flottningsepoken.
 
De skogsbolag som bildades i mitten av 1800-talet var konkurrenter, men att anlägga användbara flottleder var ett gemensamt intresse. Ett samarbete var nödvändigt, och 1856 bildades Ljusnans Flottningsförening av Bergviks AB, James Dickson & Co och Marma Sågverks AB.
1858 fick flottningsföreningen länsstyrelsens tillstånd att uppbära avgift för det timmer som flottades.
Fler flottningsföreningar bildades så småningom, och det var de som ansvarade för flottningen. Föreningen anställde i allmänhet inte flottare själva, utan lade ut arbetet på entreprenad.
För mindre vattendrag fanns olika lösningar. I 1852 års kontrakt om avverkningsrättigheter fanns en klausul, som tillförsäkrade Dickson & Co rätten till Kyrkogrändens skifteslags vattendrag på 40 år mot en viss årlig avgift, samtidigt som bolaget åtog sig att rensa vattendragen, bland annat Hoan

 

 

LÄNSAR, STENKAR OCH STENKISTOR
För att fungera som flottled skulle själva älvfåran vara så fri från hinder som möjligt. Den måste rensas på lösa stenar, nedfallna träd och annat bråte. Uppstickande stenblock som lätt orsakade brötar, sprängdes successivt. Det gällde också att styra timret i forsar och krökar, och se till att det höll sig i älvfåran och inte gav sig ut i terrängen. Till hjälp lades det ut bommar/länsar och byggdes stenkar och stenkistor.
 
En bom var helt enkelt timmerstockar länkade till varandra och utlagda längs stränderna. På sträckor med lugnvatten och utan kraftiga krökar var det tillräckligt för att timmer inte skulle flyta iland. Längs bommen fanns öppningsbara ”roddleder” för dem som måste ta sig genom avspärrningen med båt.
Flottarnas första uppgift på våren var att lägga ut länsar, ibland kilometervis. Då ”rompan” gått, dvs det sista timret för säsongen, måste länsarnas tas upp på land för att inte skadas av vinterisen.
 
 I krökar och forsar var länsar inte tillräckligt för att hålla timret på plats. Där byggdes istället till en början stenkar. De bestod av timmerstockar lagda i tre- eller fyrkant med en fyllning av sten.
I älvarna kunde stenkaren så småningom få en längd på flera hundra meter. De bestod av två parallella väggar av sammanfogat timmer. Väggarna låg ca tre meter från varandra, och på varannan eller var tredje meter stöttades de av tvärgående stockar. Dessa timmerkonstruktioner fylldes med sten. De största och tyngsta lades i botten så att karen blev stabila.
 
Problemet var att stockarna ovanför vattenytan ruttnade och måste bytas ut, samtidigt som timret blev alltför värdefullt för att användas till stenkar. Träet ersattes därför så småningom av kilad sten och stenkaren av stenkistor. De gamla stenkaren revs, men om bottenlagret var stabilt fick det vara kvar.
Stenen som användes till stenkistorna kunde variera i längd, men höjd och bredd var alltid 60 cm. Stenkistorna byggdes i skift, och varierade mellan 4 och 9 skift (dvs från 2,4 till 5,3 meter) på höjden. Även stenkistorna hade två väggar, en frammur mot vattnet och en bakmur mot terrängen, med tvärgående stöd på jämna avstånd. Den totala bredden var ca två meter. Mellanrummet mellan murarna fylldes med sten.
På speciellt utsatta ställen förstärktes stenkistan av stenvallar uppkastade mot bakmuren för att den skulle orka stå emot det anstormande vattnet och timret.
Ibland hölls stenarna ihop med järnkrampor, men murbruk användes inte. Stenarna var utformade så att de exakt anslöt till varandra.

 

 

HÄRJEDALENS STENHUGGARE
Med stenkistorna fick Härjedalen en ny kategori hantverkare – stenhuggarna. Någon kom från Bohuslän där man ju länge haft stenhuggeri, men de flesta var lokala. De kunde inte bara kila sten, utan deltog också aktivt i flottningsledernas successiva förbättring. På vårarna deltog stenhuggarna själva i flottningen, och noterade då uppstickande stenar och svagheter i strandskyddet. Vid lågvatten på sommaren borrade de och sprängde bort hindrande sten och klipputsprång.
Hösten ägnades åt förarbetet för den nya kistan. Platsen där den skulle ligga rensades från lösa stenar och gammalt timmer. Älvbotten jämnades ut så att bottenlagret låg parallellt med vattenytan.
Platsen för kilningen valdes ut. Där måste finnas lämplig, klyvbar sten utan sprickor. Den fick heller inte ligga alltför långt från platsen där den nya kistan skulle byggas. Ett hugget stenblock var tungt, och en häst kunde i allmänhet inte transportera mer än ett block i taget.
Därefter vidtog själva kilningen (’stenhuggningen’). Enbart med hjälp av borrar och släggor av olika dimension tillverkades de enorma byggstenarna.
Vid nyår påbörjades bygget. Ett arbetslag bestod av en lagbas, fem till sju man och en hästskötare/körare. Man hackade upp isen och började bygga från älvbotten och uppåt. På en vinter hann man färdigställa en stenkista på ca 100 meters längd.
Till hjälp vid lyften hade stenhuggarna stubbrytare eller stenkranar utrustade med svängarm, men även de redskapen sköttes med handkraft. En stenkran finns på Ängersjö Skogsmuseum.
 
Med tiden var behovet av stenkistor täckt. Stenhuggare anlitades i stället för att bygga brofästen och vägtrummor. Bönderna ville ha kilad sten till husgrunder, skorstenar, brunnar och jordkällare mm.  På många ställen i Sverige fanns stenbrott med stenhuggeri, varifrån sten såldes till olika ändamål. Det specifika för Härjedalens stenhuggare var att de behärskade och utförde allt arbete, från val av lämplig sten och kilning till färdiga byggnadsverk som källare och brunnar.

 

 

BÄCK-OCH SJÖFLOTTNING
Även de minsta vattendragen måste till en början användas för att få ner timret till kusten, men bäckarna var oftast smala, slingriga och grunda.
Även i mindre vattendrag sprängdes och rensades det, och tvära krökar rätades ut. Många stränder försågs med stenkar eller kraftiga väggar av hopfogade stockar. Ändå kunde finnas delsträckor där det var omöjligt att flotta, och där det måste skapas alternativa flottleder.
I enstaka fall var det möjligt att undvika svårtämjda bäckar genom att gräva en kanal vid sidan av bäcken. Den två km långa ”Kanalen” från Grubbsjön i östra Ytterhogdal är dock ett exempel. Vanligtvis byggdes en flottningsränna i trä vid sidan av eller över bäckfåran. Rännorna timrades, och måste timras ihop så noggrant att de blev vattentäta. Rännornas krökning måste också avpassas till den tidens dimension på timret. I rännan flottades en stock i taget. Stocken kunde sätta sig på tvären i en krök, och då bildades genast en bröt. Därför fanns vakter vid alla utsatta punkter. Vanligtvis var poststället en hög sten, och vakterna småpojkar. Mellan postställena var skogen borthuggen, så sikten var fri. Vakten hade en flagga, och med den signalerade han till nästa vakt när det blev kritiskt. På någon sekund nådde signalen fram till rännans övre del, och tappningen avbröts.  
 
Bäckflottning bedrevs exempelvis i Kvistabäckens flottled; en del av Enåns flottningsområde, som mynnade i Ljusnan nedanför Laforsen.
Kvistabäcken är den enda intakta flottled som finns kvar i Sverige, och är idag K-märkt byggnadsminne och även registrerat industriminne. Det är också det enda ställe i Sverige där det fortfarande flottas, om än bara en dag i juni och då som välbesökt turistattraktion. En lokal intresseförening ansvarar både för underhåll och flottning.
Kvistabäcken rinner inte genom några sjöar, och har därmed inga naturliga vattenmagasin. Mindre magasin skapades genom att på sex ställen bygga dammar.
Bäcken var krokig och stenig. Flottningsrännor i trä byggdes både vid sidan om och i själva bäckfåran. I början av 1900talet byttes timret i väggarna på bäckfårans flottningsränna ut mot kilad sten. Botten består av två lager timmer.

Ytterligare ett problem var att timmer blev liggande i sjöarna längs flottlederna. Oftast ’spelades’ då timret över sjön. Runt en lämplig mängd timmer slogs länsar, varifrån en tross löpte fram till en förankrad ’spelflotte’. Mitt på flotten fanns en kraftig, vridbar stolpe försedd med spakar att hålla i. Trossen från timret lindades upp på stolpen genom att flera starka karlar drog den runt, runt.  Då timret nått flotten, lyftes ankaret och flotten roddes en bit närmare sjöns utlopp, och proceduren upprepades.

 

 

FLOTTARNA
Både skogsavverkning och flottning var säsongsarbeten där arbetarna anställdes för en säsong i taget. Eftersom avverkningen var avslutad då flottningen började, var det många skogsarbetare som anställdes som flottare.
Liksom skogsarbetarna fick flottarna skaffa sig mat och husrum bäst de kunde. På vissa platser byggdes övernattningsställen av samma typ som skogskojorna.
Till flottarnas uppgifter hörde många tunga moment. Länsar skulle läggas ut, och efter avslutad flottning tas in igen och stränderna rensas. Allt timmer som under vintern staplats på avläggningsplatserna skulle lämpas ner i vattnet. Timmer skulle spelas över sjöar.
Man arbetade i skift eftersom timmergången måste övervakas natt som dag. Så snart en stock fastnade eller satte sig tvären, måste den dras loss för att det inte skulle bildas brötar. 
 
Skogsarbetare och flottare hade små inkomster och otrygga arbetsförhållanden, men fackföreningsrörelsen hade svårt att få fäste. Svenska Skogs- och Flottningsarbetareförbundet bildades inte förrän 1919. Skogsarbetet passade helt enkelt inte in i den fackliga mallen, medan flottarna hade något bättre utgångsläge. 1908 anslöt sig flottare från Ytterhogdal och Överhogdal till Norrlands Skogs- och Lantarbetarförbund. Senare bildade flottare i Ängersjö en syndikalistisk lokalavdelning (LS).
Fram till Saltsjöbadsavtalet 1938 var praktiskt taget all arbetsmarknadslagstiftning utformad som stöd för arbetsgivarna. Framför allt skyddades arbetsgivarnas rätt att använda sig av strejkbrytare. Att hindra strejkbryteri bestraffades med straffarbete. Hela våren 1909 var det oro på arbetsmarknaden. Arbetsgivarna började i stor skala använda sig av lockout för att arbetarnas strejkkassor skulle ta slut. Syftet var att kväva arbetarrörelsen helt och hållet och ”återställa arbetsgivarnas naturliga herravälde över sina fabriker”. Arbetarna svarade med att den 4 augusti utlysa storstrejk.
I den nybildade föreningen i Hogdal ingick ett fyrtiotal flottare som brukade flotta på Hoan. På våren 1909 krävde föreningen att Bergvik & Ala skulle teckna kollektivavtal med flottarlaget. Bolaget vägrade och facket svarade med att förklara flottningen i Hoan i blockad. Blockaden pågick hela sommaren och fortsatte under ”Storstrejken”. 
Bolaget värvade strejkbrytare, och till deras skydd rekvirerades poliser från Gävle både till Ytterhogdal och till Överhogdal.   Strejken avblåstes i september då strejkkassorna tog slut. Flera av de aktiva i strejken blev svartlistade, och några av dem emigrerade till USA och Kanada. Men strejken var också ett avbräck för bolaget med extrakostnader och kvarliggande timmer i flottlederna. Det visade sig att det längs de långa flottlederna var svårt att få kontroll över de strejkande och deras aktioner mot strejkbryteri. Detta förändrades snart nog. Nya bestämmelser gav flottningsbolagen rätt att hos länsstyrelsen begära ”fridlysning” av strejkhotade flottleder. ”Fridlysningen” innefattade både själva flottleden och de stränder som berördes av flottningen. Inom det fridlysta området fick bara bolagsfolk och godkända arbetare, det vill säga strejkbrytare, vistas.
1921 utlyste LS i Ängersjö blockad för flottningen i Ängraån. Ån fridlystes och strejkbrytare anställdes. Några av de strejkande ville komma till tals med strejkbrytarna och gick på en stig längs ån. De upptäcktes av en bolagskontrollant och åtalades för brott mot fridlysningen. Fjorton personer dömdes till vardera 100 kr i böter - i runda tal en halv månadsinkomst. De flesta ’satt av’ böterna i fängelset i Östersund.
I och med Saltsjöbadsavtalet 1938 förstärktes fackföreningarnas ställning. Inom skogsbruket avskaffades entreprenadsystemet och arbetarna förhandlade lokalt om kollektivavtal

 

 

STORBRÖTARNA 1874 och 1917-1919
Som på så många andra arbetsplatser med minimalt arbetarskydd förekom arbetsskador, olycksfall och dödsolyckor bland flottarna. Erfarenhet, styrka och skicklighet var inte alltid tillräckligt.  Flottarminnen handlar ändå framför allt om dramatiken kring svårbemästrade timmerbrötar och om modiga män, som med sina båtshakar balanserar på stockar i strömmande vatten.
Vid ett par tillfällen under flottningens historia bildades enorma brötar i Ljusnan mellan Krokströmmen och Örastupet. Här rinner älven i en 40 meter djup gravsänka i urberget. På den sträckningen är älven smal och mycket strid. Dalsidorna består alltså av granit, och inte av lösa bergarter som niporna i Indalsälven. Om älven inte legat i urberg, kunde den vid båda tillfällena ha tagit ett annat lopp och orsakat en Döda Fallet-katastrof. 
 
1874 bildades en timmerbröt i Abborrstupet, som ligger relativt otillgängligt ovanför Örastupet. Bröten innehöll nära en och en halv miljon klampar. Den dämde upp hela älvfåran, och måste slutligen sprängas bort; att spränga brötar var en sista utväg, som skogsägarna i högsta grad ogillade eftersom det förstörde virke. Allt timmer lossnade samtidigt, och gav sig iväg med dunder och brak tillsammans med det uppdämda vattnet och frigjorda jordmassor. Buskar och träd skalades av från stränderna, och marken skalv så att husen i Aspan skakade. 
 
Den 24 maj 1917 började det bildas en bröt i Djupsillret där Krokströmmens kraftverk nu ligger.
En flottare observerade att timret dök ner i älven och inte kom upp igen. Anledningen tros ha varit, att det fanns svallis i älvfåran. Längre ner i älven tog timmergången slut, och ett par man begav sig till Djupsillret. Där hade det då redan bildats en bröt på ca 180 meter, och den fortsatte snabbt att växa.
Det gick genast order till flottarna ovanför och nedanför bröten att de skulle bege sig dit och börja rivningen. Order gavs också att man skulle stoppa upp timmergången i Ljusnan, och att flottningen i biflödena skulle upphöra. Detta var nu lättare sagt än gjort i kraftig vårflod, och tog flera dagar att verkställa.
Älvfåran var här ca 40 meter bred. Bröten blev hängande i granit-hällarna på sidorna, och bildade en bro över älven. Bröten var över en kilometer lång, och i ena änden nådde den 12 meter ovanför och 16 meter under vattenytan. Den beräknas ha bestått av tre miljoner klampar.
Mer arbetskraft anskaffades, och under hela sommaren arbetade man i skift för att riva bröten utan att lyckas.  Till en början fanns ingenting ordnat för manskapet. Första tiden bodde de i ett öppet gapskjul med provisoriskt kök, men senare byggdes en stor barack. Kockan Anna Åsén svarade hela sommaren för kaffekokning och matlagning, medan arbetarna själva stod för matkostnaden.
Till slut måste virkesägarna ta beslutet att spränga en ränna genom bröten. Genombrottet kom den 10 oktober. Genom rännan kunde timret som kvarhållits ovanför bröten flottas. Den 27 oktober måste flottningen avbrytas. Då låg fortfarande ca en halv miljon klampar kvar på brötstället och fick flottas året därpå. Det virke som vattnet forslat in i skogen och bakom stenkistor och andra hinder, kördes fram med hästar sommaren 1919.
Allt manskap som kämpat med bröten tilldelades så småningom en gratifikation på tio kronor per man på grund av ”det lyckade resultatet av lossningsarbete”.

 

 

“SISTA ROMPAN”
Flottningsepoken i Ljusnan påbörjades 1849 och avslutades 1967. Då hade allmänna vägar och skogsbilvägar byggts ut så att det var möjligt att frakta allt timmer per lastbil. I de små vattendragen upphörde flottningen redan på 1930-talet. De grova träden var avverkade, och ju klenare dimension på timret, desto mindre rationellt var det att flotta en stock i taget. Det blev mer lönande att köra längre väg med häst och släde.  I och med att traktorn avlöste hästen som dragare, kunde man också transportera större lass.
 
På 60-talet hade naturvårds- och sportfiskeintressen kommit mer i förgrunden. Då flottningen upphörde blev skogsägarna ålagda att avlägsna alla stenkistor och flottningsrännor, och så långt som möjligt återställa vattendrag och återskapa lekplatser för fisken. Totalt i Sverige revs då troligen miltals hantverksmässigt byggda stenkistor av kilad sten och en oräknelig mängd stenkar.
Det är bara på enstaka platser, som man dag kan se spåren av de imponerande byggnadsverken.
I Ljusnan finns stenkistor bevarade vid Långströmen i Ytterhogdal och i Linsellborrens naturreservat. Vid Linsellborren finns även rester av en flottningsränna i trä och ett flottningsmuseum. Museet är inrymt i en gammal timrad flottningskoja för 16 man. Kvistabäcken är den enda flottled i Sverige, som bevarats i hela sin sträckning.

 

 

VATTENKRAFTVERK

LOKALA KRAFTSTATIONER
På 1900-talet kunde vattenkraft omvandlas till elektricitet. De stora kraftstationerna i Älvkarleby och Porjus byggdes redan före första världskriget.
Under mellankrigstiden började successivt byarna i södra Norrlands inland att elektrifieras. Ett flertal små kraftverk anlades i åar och mindre vattendrag, oftast på lokalt initiativ.  De små bolagen svarade för både produktion och distribution. De byggde och övervakade kraftstationen, drog ledningsstolpar och installerade elen i hushållen.
Strömmen var till en början mycket dyrare än i dag i förhållande till den tidens löner och penningvärde. I Ytterhogdal var avgiften för belysning 65 öre/kWh 1920. ’Normalljus’, dvs 25-wattslampor, var praktiskt taget de enda som användes.  De små kraftverken hade till en början inga elmätare, utan kunderna fick betala en fast årsavgift för varje lampa som installerades. Med tiden blev ’tjuvkopplingar’ vanliga och då installerades också mätare.  Strömavbrott var vanliga, eftersom olika elnät inte var sammankopplade. Ett driftstopp på ett kraftverk innebar att alla deras abonnenter blev utan ström. 
 
Ett av de tidigare småkraftverken låg i Vänsjö. Wänsjö Elektriska Kraft-och Belysningsförening registrerades 1920. Kraftverket var andelsägt av gårdarna i byn. Det var ett litet kraftverk som endast producerade likström, och togs ur bruk 1950. I början av 2000-talet rekonstruerades det och är i dag museum. Ett par gånger om året hålls öppet hus, och då produceras elektricitet igen i det gamla kraftverket.

 

 

KÖPET AV VATTENRÄTTER
Parallellt med den småskaliga utbyggnaden av vattenkraft i mindre vattendrag, planerade statliga Vattenfall och vissa privata företag att anlägga stora kraftverk i de norrländska älvarna. Innan satsningarna hann genomföras kom andra världskriget, och planerna fick läggas på is. I slutet av 1940-talet kom arbetet igång, och under 1950-talet invigdes en mängd nya kraftverk. Utbyggnaden av norrlandsälvarna efter andra världskriget är det största exploateringsprojekt som någonsin ägt rum i Sverige. Ljusnan hör till de mest exploaterade älvarna med totalt 22 kraftverk.  
 
Ytterhogdals tre kraftverk Krokströmmen, Långströmmen och Storåströmmen byggdes av Örebro Elektriska Kraft AB.
Planerna fanns redan på 1930-talet, men för att de skulle kunna genomföras krävdes att bolaget hade vattenrätt i Ljusnan. Köpet av vattenrätter skedde på våren 1939.
Vattenrätten var knuten till markägande. I Ytterhogdal var emellertid inte vattenrätten skiftad, utan ägdes kollektivt inom två skifteslag.  Skogsbolagen ägde två tredjedelar av skogen, och var därför de största delägarna i skifteslagen och alltså också de största vattenrättsinnehavarna.
Överenskommelse om vattenrätten träffades först med skogsbolagen, troligen till båda parters belåtenhet. 1939 förväntade man sig att flottningen skulle kunna avvecklas och ersättas av biltrafik. Att kunna göra sig en förtjänst på vattenleder som man i det långa loppet inte ansåg sig behöva, måste ha setts som en god affär.
Vattenrätten i Krokströmmen ägdes av Kyrkogrändens skifteslag. Eftersom vattenrätten inte var skiftad på enskilda delägare, måste Örebro Kraft förskaffa sig samtliga andelar i skifteslagen för att få fria händer för utbyggnad. Det fanns därför också ett betydande antal enskilda bönder, som måste övertalas att sälja.
Metoden erinrar om skogsbolagens inköpsmetoder på 1800-talet. Då köpte skogsbolagen in sig i skifteslagen genom att köpa upp hemman. Kraftbolaget köpte in sig i skifteslagen genom att köpa små markområden på 1500 kvm, men med klausulen att 100 procent av stamfastighetens andel av vattenrätten i Ljusnan ingick i det försålda området.
Ingen förhandsinformation om den kommande upphandlingen gavs, utan säljarna togs med överrumpling. I Ytterhogdal blev köpet i stort sett klart över en natt. Representanter från kraftbolaget med en skogstjänsteman som ciceron gick från gård till gård och fick kontrakten påskrivna. De köpta områdena betalades med 600 kronor.
Ingen drabbades direkt av affären. Säljarna fick behålla strandrätten och fisket i Ljusnan. De små jordplättarna fick markägarna tillbaka som gåva, och alla administrativa kostnader betalades av bolaget. Men kuppen innebar att lokalbefolkningen förlorade ytterligare en naturresurs. Ingenting av den producerade energin kom bygden till godo. Med normalt förhandlingsförfarande kunde utfallet blivit ett annat. Vattenrätten i Långströmmen ägdes av Ytterhogdals pastorat, och efter sega förhandlingar fick kyrkan elektrisk kraft (i stället för en liten slant) i utbyte mot vattenrätten. Den kraften arrenderades av Ytterhogdals El Kraft AB, som därigenom kopplades till det större elnätet.

 

 

ÄLVARNA BYGGS UT
Efter kriget kunde planerna på att bygga vattenkraftverk i de norrländska älvarna ta fart, och arbetet kulminerade på 1950-talet. Ljusnan med sina 22 kraftverk blev den mest exploaterade älven. Den enda större fors i Ljusnan som sparades var Linsellborren strax ovanför Sveg. Området är nu naturreservat. Den enda längre sträcka i Ljusnan som inte reglerats är Mellanljusnans naturreservat nedanför Laforsen, med en längd av 24 km.
 
Kraftverksbyggena var enorma projekt, som krävde hundratals arbetare. Allt eftersom ett kraftverk stod färdigbyggt, flyttade ”vattenrallarna” till nästa bygge. De var antingen långpendlare eller bodde på arbetsplatsen eller i samhällen intill, ensamma eller med familjer.  Det här var ”spökstädernas” tid. Nästan över en natt byggdes det upp små samhällen med bostäder, affärer och mäss i närheten av arbetsplatsen. Då de inte längre behövdes, monterades de ner för att monteras upp vid nästa anläggning. 
 
Kraftverksbyggandet innebar ett tillfälligt uppsving för skogsbygdskommunerna, just i det läge då arbetskraftsbehovet i skogsbruket började minska. Det gav arbetstillfällen, folkmängden ökade och därmed ökade också behovet av service.
Kommunerna fick ökade inkomster. De gamla kyrkbyarna omvandlades från bondbyar till små tätorter med villakvarter, asfalterade gator och gatubelysning, kommunalhus och centralskola..
Då kraftverken stod färdiga försvann arbetstillfällena. Folkmängden och skatteintäkterna minskade. Samtidigt genomfördes 1970-talets kommunreform. Det resulterade i att alla kommuner i landskapet plus Hogdals kommun, som ligger i Hälsngland, slogs ihop till Härjedalens kommun. Sveg har i alla tider varit Härjedalens huvudort med den första kyrkan, tingshus, lasarett och högre skolformer, och blev nu också administrativt centrum. Liksom all centralisering medför det också glesbygdsproblem.
Tyvärr får kommunen en mycket liten andel av de ekonomiska resurser som finns inom kommunen i form av skog och vattenkraft.
Kraftverken i de åtta norrlandsälvarna ger elbolagen en vinst på ca 70 miljarder kr per år. Den vinsten beskattas på den ort där företaget har sitt huvudkontor. En viss summa tilldelas bygder som berörs av vattenkraftutbyggnad i form av Bygdeavgiftsmedel. 2017 fick Jämtlands län 34 miljoner kr, varav Härjedalens kommun 5,4 miljoner.
Föreningen Sveriges vattenfallskommuner har upprepade gånger förgäves begärt en återbäring på 1 procent av vinsten från kraftverken i de åtta norrlandsälvarna, dvs  700 miljoner kronor.

 

 

KRAFTVERKEN
Effekten från ett kraftverk är beroende av fallhöjd och vattenmängd. Förutom Laforsen med en fallhöjd på 22 m har Ljusnan praktiskt taget inga egentliga vattenfall.  Älven har kraftig lutning, men vattnet strömmar i långsträckta forsar.   För att få så stor effekt som möjligt krävdes omfattande regleringar.
För att kunna utnyttja fallhöjden i forsarna byggdes vertikala schakt, som slukar vattnet i övre änden av forsen. I botten av schaktet, många meter under jord, finns turbiner och maskinhallar. Vattnet i det konstgjorda vattenfallet leds sedan i kanaler ut i älven nedanför forsen. Den ursprungliga forsen blir därigenom mer eller mindre torrlagd, åtminstone under torrperioder.
För att få så jämt vattenflöde som möjligt året om, krävs också stora vattenreservoarer. Ovanför varje kraftverk dämdes älven upp av enorma kraftverksdammar, och vattenmagasinen bildar idag stora konstgjorda sjöar.
Att det på krönet av dammarna går bilvägar säger något om storleken. De vägarna är inte öppna för genomfartstrafik, men kan användas som gångbroar över älven, och har ofta mycket vacker utsikt.
Mest spektakulärt är det att närvara på ”Fallens dag”, med start den tredje fredagen i juli varje år. Under tre dagar öppnar samtliga kraftverk i Sverige alla dammluckor vid vissa klockslag. Då strömmar vattnet som i gamla tider i den vanligtvis torrlagda forsen.
 
Kraftverket i Krokströmmen är ett av de största byggnadsverken i Härjedalen. Fallhöjden är 60 m, att jämföras med Niagaras 54 m, (om än Niagara har betydligt större vattenflöde.) Turbiner och maskinhallar befinner sig 60 meter under jord.
Dammen mot den nybildade Krokströmssjön är 45 meter hög och 160 meter lång.
Av Ljusnans kraftverk har Krokströmmen också den största årsproduktionen. Långå kraftverk har större maximieffekt, men på grund av ojämnare vattenflöde lägre årsproduktion.  Långå kraftverk är ett mycket komplicerat bygge, med två vattenintag och kilometervis underjordiska gångar. Det innebar även ett stort ingrepp i naturen. Regleringen av sjön Lossen krävde bland annat att befolkningen i byn Valmåsen måste flytta, eftersom hela byn dränktes av vatten.
 
Långå byggdes 1970-73, vilket är sent i vattenkraftverkens historia. På 60-talet var praktiskt taget alla resurser utnyttjade. Allt fler krävde också att de få orörda forsar som fanns kvar skulle bevaras. Dessutom kom nu kärnkraften som ett alternativ, och vissa spådde att vattenkraften snart skulle ha spelat ut sin roll.
Riktigt så gick det nu inte. Under 2000-talet har de befintliga vattenkraftverken renoverats och effektiviserats för stora summor. Framtiden får utvisa, om det i stället för kärnkraft blir sol- och vindkraft i någon form, som kommer att ersätta vattenkraften                 

KÄLLOR

Alderstrand, Roger 1995: De ordentliga

ABF Härjedalen 1983: Storbröten i Ljusnan 1917-1919

Björck, Björn Magnusson, Gert: Järnet och landskapsvapnet

Cras, Fernros, Persson 1999: Som vi minns - Lillnäset 1882-1998

Bogren-Ekfeldt, Britt 1987: De högg i sten

Falk, Kristian 2002: Syndikalisterna, terrängen och rättspraxis

Flottningsmuséet vid Linsellborren

Fåssjöbygdens byalag - Fåssjökvarnen

Hogdalskrönika 1982/83 och 1984/85

2012: Järnankar, Frans 1991: När skogen fick värde

Kvistabäckens intresseförening

Preusler, Karin: Ytterhogdal - en gränsbygd

Skogsmuséet i Ängersjö

Vänsjö Bygdegårdsförening

Vävtråden. Årgång 11 - 1972

Ytterhogdals Elektriska Kraft AB 1917 - 1992

vv_01_anläggningavstenkista

Huggen sten fraktas till plats för stenkista

vv_05_stenförhus

Mäktig husgrund skapad av skickliga stenhuggare

vv_07_kvistabäcken

Flottningsleden Kvistabäcken byggdes 1877-1878. Den totala sträckningen blev 7,3 km lång. Den ursprungliga timmerrännan byggdes om och ersattes med stenrännor 1903-1904. En flottardag anordnas varje år och flera kojor finns efter leden som är öppna för besökare.

vv_12_vattendrivenslipsten

Vattendriven slipsten

ww_13_storbröten

Storbröten 1917-19

vv_14_kanotister1
vv_15_skoter
vv_16_skovelhjul_liten1

Skovelhjul

vv_17_sännafärjan

Färjan vid Sänna

vv_18_flottare i eka
vv_04_hoan
vv_19_eka
vv_21_islossning

Islossning i Ljusnan.
 Innan broarna byggdes var överfart omöjlig vid isläggning och isossning.

vv_22_sännabron

Sännabroarna. Först 1936 fick landsvägarna mot Sveg och Östersund broar över Ljusnan.

vv_06_stenkistavid vattendrag
vv_17_spelflotte_liten1

Spelflotte

vv_02_ljusnanföreefterreglering
vv_03_torrlagt

Del av den torrlagda Långströmmen (brunt på kartan ovan).

vv_08_översvämninghoan

Vägen översvämmad vid vårflod.

vv_23_sågdammen

Sågdammen vid Jämnafors. Dammluckorna borttagna.

vv_25_stenkista
vv_24_järnkrampa1

Stenkista

Stenkista med järnkrampa.

vv_27_virkesupplägg

Timmerupplag i väntan på islossning och flottning

vv_26_flottare

Flottarlag med båtshakar.

Flottare.

vv_28_timmerbil

Flottningen ersatt av timmerbilar.

vv_29_kraftverk

Krokströmmens kraftverk på Fallens dag

vv_20_fora1

Fora på vinterföre

Klicka här för att se en film om vårflod i Överhogdal 2018
Filmen är 5:20 lång.men du kan naturligtvis avbryta genom att klicka på “tillbaka” på sidan.

Website_Design_NetObjects_Fusion