FORNTID OCH MEDELTID
INNEHÅLL:
DE FÖRSTA JÄGARNA
Äldre stenåldern
Då inlandsisen smälte i Europa började växter och djur utbreda sig och i villebrådens spår följde jägare. Denna första folk- vandring nådde Skåne för minst 10 000 år sedan, och fortsatte sedan norrut allteftersom isen smälte.
På många platser i Härjedalen har gjorts stenålldersfynd, och en stenåldersboplats i Ängersjö har daterats till ca 5 700 f Kr. Människorna som för nära 8 000 år sedan tillverkade pilar och stenyxor, jagade och grillade älgkött i Ängersjö var sentida ättlingar till de första invandrande stenåldersjägarna i Skåne. Dessa hade i sin tur sitt ursprung i en folkgrupp som invandrade till mellanöstern från Afrika redan för 40 000 år sedan. En gren rörde sig mot västeuropa, men blockerades i många årtusenden av inlandsisen. En närbesläktad östlig gren rörde sig i stället norrut mot Sibirien, som var isfritt under senaste istiden. En tredje gren nådde också Sibirien, men först 20 000 år senare via en omväg över Kina. Vissa av de sibiriska jägarna fortsatte till Amerika över den dåtida landförbindelsen och blev anfäder till eskimåer och indianer.
EN NY JAKTTEKNIK
Yngre stenåldern
Under den äldre stenåldern levde människorna enbart på jakt och fångst. Gränsen till yngre stenåldern brukar dras då de också började odla och hålla tamboskap.
Ungefär samtidigt som jordbruk blev vanligare i södra Sverige, började jägare i norr använda en ny jaktteknik - de grävde fångstgropar för älg och ren. Att gräva en fångstgrop av den nordliga typen var inte det enklaste. Groparna var stora, infodrade med mindre trädstammar som förankrades med en ”sparklåda” i botten på gropen. Det har beräknats att det bör ha tagit ett par, tre veckor för två man att göra i ordning en grop. Samma grop kunde å andra sidan underhållas och åter- användas i långliga tider.
Fångstgropsjakten innebar inte bara en ny och tämligen arbetskrävande teknik, utan även ett förändrat tanke- och levnadssätt.
Den krävde framförhållning, eftersom man investerade i en anläggning, som inte gav utdelning förrän långt senare. (Groparna lades i älgstråken, men kunde knappast grävas just under den tid älgarna vandrade.)
En grop är platsbunden, och kan inte som pil och båge bäras med vid en förflyttning. Även jägarna blev därför mer eller mindre stationära.
Med tiden blev fångstgroparna fler och fler, och jakten bedrevs som drevjakt. Det kräver någon form av samplanering och samhällsorganisation. Fångstgropsjakten medförde alltså samma förändringar i levnadssätt, som jordbruket gjorde i de södra delarna av landet.
Det finns ytterligare en parallell mellan jordbruk och älggropsjakt. Bönderna valde inte bara djur och växter som kunde tämjas och odlas, utan skaffade sig kontroll över och tämjde själva naturen. Man bedrev betesbränning för att få mer betesmark, jordar röjdes och odlades upp. Naturmark omvandlades till kulturmark. Det innebar samtidigt en privatisering av mark. Nya odlare kunde inte slå sig ner på någon annans ägor.
Då det gäller fångstgropsjakten under stenåldern är det tveksamt om den var mer lönande än traditionell jakt med pil och båge. Syftet kan istället främst ha varit att markera revir. Det är till och med möjligt, att de inmutade områdena har varit större än vad själva groparna utvisar och varit bas även för annan jakt. Trots att de gamla fångstgroparna har rasat ihop, är de fullt synliga än idag. Då de användes utgjorde de ett långt mer iögonenfallande inslag i naturen. Dessutom bör det i anslutning till groparna också ha trampats upp stigar och funnits andra spår av människor. Upptrampade stigar eller på annat sätt markerade leder gjorde det lättare att orientera sig i naturen, och användes säkerligen generation efter generation. Även i norr om- vandlades alltså naturmark till kulturmark, samtidigt som fångstgropar innebar privatisering av jaktmark.
Länge trodde forskare att det var de tidiga stenåldersjägarna som själva så småningom lärde sig odla växter och tämja djur. Nu står det klart att jordbruket var en följd av en ny folkvandring, som nådde Sverige och södra Finland för ca 6 000 år sedan. Jordbruket spred sig snabbt över slättbygderna mot norr till norra Svealand. Längre norrut fanns inga bördiga jordbruksmarker. Däremot fanns det gott om villebråd, och här fortsatte jakten att vara huvudnäring.
Även om det inte är belagt, är det troligt att jakten med fångstgrop i norr liksom jordbruket i söder introducerades av invandrare, men invandrare från nord-nordost.
Nära två tredjedelar av Sverige ligger inom tajgaområdet, och har till skillnad från södra Sverige ingått i en nordostlig kulturkrets.
Det finns inga älggropar i södra Sverige men däremot i norra Norge, Sverige, Finland och Ryssland. Att det är ett område med tidiga kulturkontakter visas även av bland annat hällristningar och hällmålningar med älgmotiv, exempelvis hällmålningarna på Flatruet. I samma område användes också skidor. De hittills äldsta kända skidorna i världen hittades i Kalvträsk, och har daterats till ca 3 200 f Kr. Medan vissa norrlänningar åkte skidor på stenåldern, ”åkte” Gustav Vasa troligen sitt Vasalopp på snöskor för femhundra år sedan.
Ytterligare en typ av fornlämning, som visar att en ny kultur gör sitt inträde i Norrland under yngre stenåldern, är hyddgrunder med skärvstensvallar.
Skärvsten är sten som använts i kokgropar och spruckit sönder på grund av upprepad, kraftig upphettning. Kokgropen bestod av en grop i marken, där man lade upphettade stenar. Ovanpå placerades kött eller fisk noga inlindat i näver, och sedan ytterligare ett lager heta stenar. Gropen tätades därefter med jord och gräs- eller torvtuvor. Efter någon timme var köttet mört och färdigt att ätas. Den skärvsten som efterhand bildades lades upp i vallar tillsammans med ben, mest älgben, och stenflisor från vapen- och verktygstillverkning.
Skärvstensvallarna löper runt en boplats eller någon slags samlingsplats. Anläggningarna påminner om fångstgropar. Innanför vallen är marken utgrävd någon decimeter, och ytan bildar ett plant jordgolv. Liksom fångstgroparna ligger de på sandmark med god dränering.
Vissa vallar är relativt små, och kan förväxlas med älggropar. Andra är betydligt större. Skärvstensvallen vid Fåssjön i Ytterhogdal är ca sju m bred och tjugu m lång. Själva vallen är ca två m bred och ett par, tre dm hög. Här användes kvarts till vapen och verktyg.
På hyddgrunden måste det ha funnits någon form av väggar/tak, men arkeologerna har hittills inte lyckats rekonstruera den typen av stenåldersbostäder.
INDOEUROPEISK OCH NORDOSTLIG KULTUR
Bronsåldern
De utsprungliga indoeuropéerna var boskapsskötare, bosatta på stäppen norr om Svarta havet och Kaspiska havet. I en folkvandringsvåg i slutet av stenåldern vällde de in över syd- och västeuropa. I Sverige nådde de liksom de tidigare bönderna så långt norrut som till norra Svealand. Indoeuropéerna var en dominerande folkgrupp, och deras språk uppblandat med lokala språk och dialekter är ursprunget till de flesta språk som talas i Europa idag. Det var också inom den indoeuropeiska sfären som bronsålderskulturen utvecklades.
Samtidigt som indoeuropéerna dominerade de södra och västra delarna av Europa, fanns norr om stäppen i östra Europa andra
kulturer. Området är rikt på mineraler och metallurgin utvecklades tidigt. Både brons och järn introducerades tidigare inom den uralska kulturen än inom den indoeuropeiska.
Järn framställdes alltså tidigt, men i liten skala. Järn är mycket svårare att framställa än brons, som är en legering av koppar och tenn. Det dröjde därför ända till romartiden innan järnet kunde produceras i sådana kvantiteter, att det kunde konkurrera ut brons och bli en allmänt spridd metall. Den nya tekniken blev inte minst viktig inom det uralska området, och spred sig över taigan även till Sverige.
På tajgan med sitt rika djurliv var jakten fortfarande huvud- näring. Där levde sedan årtusenden östliga jägarfolk, men för ca 10 000 år sedan fick den befolkningen ett nytt ostasiatiskt inslag genom en ny folkvandring. Till Karelen och södra Finland invandrade också så småningom först stenåldersbönder och senare germaner. I den befolkningsmixen började de samiska språket utvecklas på 500-talet f Kr. Liksom i finskan och estniskan dominerade de uralska (finsk-ugriska) språkelementen
INVANDRING TILL SÖDRA NORRLAND
Romersk järnålder
Om invandringar under stenåldern fortfarande är okända, är det helt klart att flera invandrarvågor nådde södra Norrland under järnåldern.
För drygt 2 000 år sedan kom en grupp invandrande från området norr om Vänern och Vättern, och slog sig ner vid sydnorrländska kusten. De talade det indoeuropeiska (germanska) språk, som skulle utvecklas till svenska.
Något senare kom flera andra grupper österifrån, främst från södra Finland och Karelen,. Vissa grupper kom norrifrån via Nordkalotten, och andra söderifrån, delvis med båt över Östersjön och Bottenhavet. De spred sig över norra Svealand och hela Norrland och befolkade inlandet. Invandringen österifrån skedde i omgångar med långa tidsintervall; den sista vågen kan ha nått Sverige omkring år 500 e. Kr. Invandrarna kom alltså inte samtidigt, och de var inte genetiskt besläktade. Det gemensamma var att de hade samma kulturella bakgrund och talade samma språk. Invandrargrupperna blandade sig med varandra och med de tidigare stenåldersjägarna, och samiskan blev det dominerande språket.
Samerna kan alltså kallas för ”urbefolkning” eftersom de bland dem fanns anfäder och anmödrar som tillhörde tidiga stenålderskulturer. Men urbefolkningen kan knappast kallas ”samer” förrän samiska språk och dialekter fick fotfäste i Sverige i början av vår tideräkning.
Jägarbefolkningen i norr omnämns som en särskild folkgrupp i skriftliga källor från början av vår tideräkning, och kallas då finnar eller skridfinnar (på grund av att de ”skred” på skidor). För andra kulturer blev skidorna ett samiskt kännetecken.
Först på 1200-talet skiljs samisk och finsk befolkning åt, genom att ”skridfinnarna” av svenskarna började kallas ”lappar” efter det finska namnet på samer, ”lappi”, samtidigt som samerna själva började kalla sig för samer.
Ursprungligen hade ”skridfinnarna”/samerna ett mycket större utbredningsområde än i dag, och på 1700- och 1800-talet fanns fortfarande enstaka ”sockenlappar” med små renhjordar längs hälsingekusten och i Gästrikland, Dalarna, Värmland och Västmanland.
I södra Norrland bosatte sig alltså svenska och uraliska invandrare under samma tidsepok, vilket innebär att södra Norrland har en helt annan historia än norra Norrland. Gränsen går genom norra Jämtland fram till Örnsköldsviksområdet. Där mötte invandrarna från två skilda kulturer varandra redan i början av vår tideräkning. Med sig i bagaget hade de inte bara olika språk, utan även olika näringsliv, hantverksmetoder, boendeformer, religiösa föreställningar, traditioner, formspråk och musik.
De asatroende svenskarna började för drygt 2 000 år sedan bygga hus och anlägga gårdar med åkrar och tamboskap nära kusten. Den omgivande skogen omvandlades till utmark med kreatursbete, jakt och fiske. Troligen var det dock främst handeln som lockade. Redan under bronsåldern hade tillgången på hudar, skinn och pälsverk lockat handelsfartyg att segla längs norrlandskusten.
De uralska invandrarna var framförallt skickliga jägare, och bosatte sig huvudsakligen i de villebrådsrika skogarna i inlandet. Även om jakt, fiske och fångst var huvudnäring, höll de sig tidigt med tamboskap, främst får och getter. Tamrenen infördes troligen först på 500-talet e Kr, och då främst som drag- och lastdjur, för att få mjölk till osttillverkning och som lockdjur vid vildrensjakt. Redan under järnåldern förekom också sporadisk odling i skogsbygden. Invandrarnas stora styrka var emellertid deras kunskaper i metallurgi. De använde silver och tenn till smycken och kläder och som utsmyckning på nåjdernas trummor, vilket möjligen hade religiös innebörd. Men framförallt kunde de framställa järn och smida. Genom att exempelvis använda järnspetsar på pilarna och järnskrapor vid skinnberedningen, fick invandrarna ett näringsmässigt övertag över stenåldersjägarna. Smedernas förmåga att hantera och forma glödande järn, skapade dessutom föreställningar om magi och övernaturliga krafter. Det antas att järnet var den maktfaktor, som ledde till att de uralska invandrarspråken kom att dominera över de äldre språken i norr, och att uraliska kulturelement fick sådan spridning.
Järnet blev också en länk mellan samerna och de svenska bosättarna. Under en lång period, främst tiden 200-500 e Kr, framställdes järn i stor skala ur sjömalm i Storsjöbygden. Det järnet, tillsammans med skinn och pälsverk, användes av svenska hövdingar vid kusten för att skapa allianser och nätverk långt nere på kontinenten. Redan tidigt skapades alltså nätverk och handelsförbindelser mellan samerna och kustbefolkningen, liksom mellan södra Norrland och övriga Europa
BOSÄTTNINGARNA
Både svenskar och samer har lämnat spår efter sig i form av boplatser och gravar från förkristen tid.
Kustbefolkningen byggde trähus, ”långhus”, av samma typ som användes i södra Sverige, stagade av stolpar nedslagna i marken. Bevarade rester av stolpar och stolphål gör att den bebyggelsen delvis går att rekonstruera.
Det visar sig att jordbruksbebyggelsen spred sig på de bördiga jordarna längs älvdalarna och i Storsjöbygden. Enstaka befästa gårdar (”Hov”) anlades på och i närheten av Frösön på 500- och 600-talet. Mellanliggande områden var befolkade av samer. I anslutning till bebyggelsen fanns gravplatser med uppkastade högar över gravarna. Speciellt hövdingagravarna i Högom utanför Sundsvall och Gene utanför Örnsköldsvik från 500-talet innehöll mängder av dyrbarheter och lyxartiklar.
Samernas boplatser är svårupptäckta, och få har registrerats. Deras fasta kåtor var välbyggda och användes år efter år, men har inte lämnat några synliga spår eftersom de var byggda helt ovan jord. Kåtorna hade olika utseende. Den typ som skissas på bilden kunde ha fyra till fem meters diameter. Stommen bestod av självvuxna trädstammar. Kåtan tätades med näver och isolerades med torv.
Det som funnits kvar av bostäderna är härden av flata stenar. Det var länge en helt okänd typ av fornminne, som ingen letade efter och därför inte upptäcktes. I dag lär de flesta ha förstörts av skogsmaskiner.
I fjällregionen finns det liksom vid kusten ett flertal gravhögar. De innehöll också en gång i tiden rika gravgåvor, men de flesta av de gravarna plundrades för länge sedan. Omkring år 1750 hittades exempelvis i närheten av Bruksvallarna ett silverbälte som smiddes om till en ännu befintlig brudkrona. Härjedalsforskaren Erik Modin skrev 1903 att det stora antalet fornlämningar och ”ödebölen med spår av tidig odling” i västra Härjedalen visar, att trakterna varit befolkade redan på ”heden tid”. Modin antog att det varit invandrare från Trondheim som bott i närheten av begravningsplatserna, men att de dött under digerdöden. Senare forskning tyder på att gravarna är samiska I Vivallen nära Funäsdalen fann arkeologer även samiska boplatser i anslutning till ett gravfält. Gravfynden därifrån var från vikingatid.
I skogsbygden är spåren efter samer ännu mer svårupptäckta, men även här finns samiska gravplatser. Gravarna ligger i allmänhet flera tillsammans på en udde i en sjö, i närheten av fångstplatser, men utan anknytning till svensk bebyggelse. Fångstmarksgravarna innehåller ben av kremerade människor, ibland också av djur, och kanske enstaka gravgåvor.
VIKINGATIDEN - KULTURER I SAMSPEL
Från bronsåldern och framåt ökade varuutbytet och handeln successivt. På vikingatiden etablerade sig ett handelsnätverk runt Östersjön med stora marknadsplatser, exempelvis Birka. Längs södra Norrlands kust anlades ett flertal handelsstationer. Även längs norska Atlantkusten bedrevs liknande handel. Viktigaste handelsvaran var hudar, skinn och pälsverk, men även älg- och renhorn och hantverk tillverkat av horn efterfrågades. Föremål med samisk ornamentik har hittats i Birka.
Jakten ökade, och antalet nytillkomna fångstgropar har sin topp på vikingatiden. Det blev också vanligare att hålla tamrenar som komplement till jakten.
De flesta köpmännen längs norrlandskusten var svenskar, men inte uteslutande. Exempelvis var handelsstationen på Långön samisk. Jägarna var främst samer, men speciellt i Storsjöbygden anlade vissa storbönder fångstgropar som binäring.
Att handeln var långväga och lönande för både köpmän och jägare visar sig av att det i både svenska och samiska gravar har legat lyxföremål som kommit från områdena kring Svarta havet och Medelhavet och ännu mer avlägsna platser.
Säkert förekom också konsumtionsvaror som betalningsmedel. I en isländsk saga berättas om ett vikingaskepp från Nordnorge som på våren avseglade till England och på hösten återkom med en last av vete, vin, honung och kläde.
Självklart måste jägare och köpmän haft kontakt med varandra. Det måste ha funnits handelsvägar och kanske marknader i inlandet. Att handelsmän rörde sig i fångstområdena visar sig av att balansvågar och vikter (handelsmännens attribut) hittats i gravar från vikingatiden, bland annat i Ljungdalen.
Handeln kan ha gått genom flera mellanhänder. Det är möjligt att köpmän skaffade sig samarbetspartners bland samerna, och att dessa levererade skinn som de förskaffade sig genom sina egna, lokala nätverk. Dessa agenter skulle i så fall kunna vara
föregångare till de landsköpmän (landsbygdsköpmän), som på medeltiden fanns i södra Norrland på grund av att Norrland saknade köpstäder. Landsköpmännen kom nästan uteslutande från skogsbygden i inlandet.
I tämligen många isländska sagor talas om kontakter mellan norrmän/svenskar och ”finnar”, och ingenstans framkommer det att det skulle ha funnits språkproblem. Det tyder på att åtminstone samerna var tvåspråkiga i de miljöer där de två kulturerna möttes
Kontakten mellan svenskar och samer rörde inte bara det rena handelsutbytet. Båda kulturernas traditioner syns i begravningsseder och i föremål som användes. Det förekom även äktenskapsallianser. Av skriftliga källor framkommer det att samiska kvinnor gifte in sig i svenska/norska högstatusgrupper. En av gravarna i Vivallen tycks visa att en svensk kvinna gift in sig i en samisk högstatusgrupp.
De samiska nåjderna ansågs ha magiska krafter, med förmåga att bota sjukdomar. sia om framtiden och bringa lycka eller olycka. Såväl “vanligt folk” som hövdingar och stormän konsulterade nåjder utan att hindras av asatro. Vikingarna var pragmatiska och öppna för att det kanske fanns andra gudar lika mäktiga som asarna. Gravskicket i hövdingagravarna vid kusten visar förutom spår av asatro även inslag av tidig kristendom och grekisk-romersk trosuppfattning. Skräcken för trolldom och avgudadyrkan kom först i och med kristendomen.
HÄRJULF HORNBRYTARE
Enligt sägnen skulle Härjulf Hornbrytare varit Härjedalens första invånare och den som givit landskapet dess namn. Härjulf sägs ha varit fanbärare i den norske kung Halfdan Svartes hird. På ett gille vid hovet råkade han i gräl med en annan av kungens män. Han grep i ilskan kungens dyrbara dryckeshorn och slog det i huvudet på motståndaren. Både skallen och hornet krossades – därav namnet ”Hornbrytare”. För det dådet blev han dömd fredlös och flydde till svearnas kung Anund. Där blev han väl mottagen ända tills han ertappades i säng med Helga, en nära släkting till kungen. Härjulf och Helga tvingades rymma, och de begav sig norrut tillsammans med några förtrogna. Slutligen kom de till Slyos vid Härjeån i Lillhärdal där de ”gjorde bygd”.
Enligt uppgifterna i sägnen bör Härjulf ha kommit till Härjedalen i mitten av 800-talet, alltså under vikingatiden. Sägnen upptecknades inte förrän på 1200-talet – alltså 400 år senare - men då i två varianter oberoende av varandra. Det är därför troligt att den trots allt grundar sig på faktiska händelser.
Det har gjorts inventeringar i Slyos för att arkeologiskt fastställa Härjulfs existens. Hittills ha man bara kunnat säkerställa att trakten varit bebodd åtminstone från 1000-talet. Men det kan finnas äldre kulturlager under de lager som undersökts, och undersökningarna har gällt ett relativt begränsat område. Ingen vet ju exakt var Härjulf slog sig ner, och inte heller om Härjeåns lopp förändrats sedan vikingatiden.
Flyktingarna färdades genom glesbefolkad men inte obebodd storskog. De måste ha följt upptrampade stigar och haft samiska vägvisare som fört dem till marker där varken den norske kungen eller sveakungen hade kontroll. Även om nykomlingarna där ”gjorde bygd”, så var Härjulf och hans män krigare, inte bönder, och borde främst ha försörjt sig på jakt. Kontakt med samerna i området bör ha etablerats tidigt och utökats i samband med skinnhandel. Det är väl heller inte orimligt att tänka sig, att de ogifta bland Härjulfs män sökte sig hustrur bland samerna och att det även därefter förekom giften mellan grupperna.
Det egendomliga är att det i ingen av sägennedteckningarna från 1200-talet sägs ett ord om samer. Där sägs att Härjulf och Helga ”kom till den dal som då var alldeles öde…” respektive ”kom till den stora ödemark söder om Jämtland …” På 1200-talet hade Härjedalen kristnats och förnorskats. Speciellt i Norge började man tidigt från kristet håll misstänkliggöra samerna för magi och trolldom, vilket kulminerade under häxprocesserna på 1600-talet då många nåjder brändes på bål för häxeri i Norge. Släktskap och kontakter med samer talade man kanske därför tyst om på 1200-talet. Det är också troligt att det redan då fanns en motsättning mellan bönder och samiska renskötare.
MEDELTIDA SKOGSBYGDSBEBYGGELSE
Medeltiden
Det är möjligt att det fanns en svensk/norsk bosättning i Lillhärdal redan på vikingatiden, och att bebyggelse därifrån spred sig i södra Härjedalen men det är först under medeltiden som jordbruksbebyggelsen i skogsbygden får större utbredning.
Forskare antog länge, att skogsbygden hade varit ren vildmark ända fram tills dess den började bebyggas på medeltiden. Så sent som på 1980-talet fanns forskare som talade om ”de folktomma ödemarkerna” i Jämtland och Härjedalen; obebodda, så när som på små rörliga grupper ”kvarlevande fångstfolk”. Vissa forskare ansåg att de sydsamer som onekligen fanns i fjälltrakterna, i själva verket var nordsamer som invandrat från norr efter det att svenskarna börjat kolonisera södra Norrland. Härjedalen med angränsande skogsbygder skulle helt enkelt ha saknat historia fram till medeltiden.
Den bebyggelse som växte fram ansågs också länge vare en följd av svensk/norsk kolonisation. Skälet skulle ha varit stor folkökning hos bondebefolkningen, i kombination med att de goda jordarna i åkerbruksbygderna redan var utnyttjad.
Nu är det resonemanget tveksamt. Grundstrukturen i samhället i Dalarna, Härjedalen, Jämtland och Härjedalen har varit ensamgårdar och inte reglerade byar. De ursprungliga gårdarna låg långt från varandra med stora utägor. Då släkten växte, byggdes nya släktgårdar i anslutning till ursprungsgården. Bebyggelsen förtätades till byar, och ingen flyttade från släkten och hembyn förrän alla resurser där var uttömda.
Att all jordbruksbygd var ockuperad i slutet av vikingatiden innebär alltså inte att den också var exploaterad. Jämtland beräknas exempelvis ha haft ca 150 gårdar i slutet av vikingatiden. Antalet växte till ca 900 gårdar fram till digerdöden i mitten av 1300-talet. Det är en enorm ökning, men i princip skulle samtliga nybyggen utan vidare fått plats intill tidigare bebyggelse och på de egna utmarkerna. Varför då bosätta sig ute i okända tassemarker?
Det är mer troligt att det främst var samer som blev nybyggare i skogsbygden. Även bland samerna bör ju både folkmängden och behovet av försörjning ha ökat.
Jakten var fortfarande ett lönande näringsfång, men frågan är om inte jaktmarkerna var väl så utnyttjade som jordbruksbygderna. Minst hälften av de registrerade fångstgroparna bör ha funnits i slutet av vikingatiden, och de som anlagts senare har främst utgjort förtätningar av de tidigare anläggningarna. På medeltiden kan knappast några nya älgstråk lämpliga för jakt gått att uppbringa.
Som komplement till jakten höll ju samerna redan både tamren och annan tamboskap som får och getter.
I ett kärvare försörjningsläge fanns möjligheten att utöka renhållningen. Det gav liksom jakten inkomster från skinn och horn, men till priset av längre säsongsvandringar för att få bete till större hjordar.
Ett annat alternativ vore att kombinera jakten med jordbruk, vilket då tvärtom krävde permanent bosättning.
Medeltidsbyarna Minne och Fåssjö i Ytterhogdal skulle kunna vara byar där de första bosättarna var samer från trakten. Byarna ligger i en gravsänka som varit befolkad sedan stenåldern. Söder om Fåssjö finns en stor skärvstensvall från stenåldern, och på Stensåhällan i Havern norr om Minne finns fem fångstmarksgravar från järnåldern, sannolikt samiska Byarna är omgivna av fångstgropar och fångstgropssystem, och på tidig medeltid bör all jaktmark ha varit inmutad. Det är svårt att tänka sig att svenska nybyggare skulle ha varit välkomna att bosätta sig där.
Medan vissa storbönder i Storsjöbygden på medeltiden anlade fångstgropar i sina utmarker som binäring, anlades jordbruken i skogsbygden kanske snarare som binäring till en redan existerande fångstgropsjakt.
KULTURSPLITTRING
Jordbruksbebyggelsen och rennomadismen utvecklades parallellt. På medeltiden uppstår en spricka mellan de två sätten att leva. Den görs märkbar genom att de renskötande samerna började kalla sig själva ”samer”, och därmed avskilde sig som ett särskilt folk.
Sprickan kan ha haft flera orsaker, men med växande renhjordar och ökad jordbruksbebyggelse härrörde den sig sannolikt främst från konflikter om renbetesland. Då liksom idag komplicerades motsättningen av att den fick etniska övertoner. Konflikten mellan renägare och jordbrukare omvandlades till en konflikt mellan ”samer” och ”svenskar”. Därigenom kopplades rennäringen till samer, och i nästa steg kom samer både att se sig själva och betraktas av andra som renägare/skötare. Rennäringen blev identitetsskapande.
I själva verket fanns ju samerna som urbefolkning långt tidigare och hade betydligt större utbredningsområde än rennäringen. Ett skäl till att utbredningen minskade var assimilering; samer försvenskades. I södra Norrland tyder skogsböndernas naturutnyttjande, binäringar och överlevnadsstrategier på samiskt ursprung, men själva jordbuksnäringen och bostadsbyggandet var ett svenskt kulturlån.
Även skogsbönderna försvenskades, samtidigt som de fortfarande bodde kvar på sina gamla jaktmarker. Vid de tidiga markkonflikterna i Härjedalen kunde alltså både ”svenskar” och ”samer” åberopa sedvanerätt till marken.
Med tiden fick bosättarna stöd både av praxis och – åtminstone inom svenskt område – lagstiftning. Samhällsutvecklingen från ensamgårdar innebar att varje gård hade tillgång till utmarksresurser från ett stort område. De utnyttjade resurserna räknades av hävd, även juridiskt, tillhöra gården. I medeltida salubrev överlåter säljaren sin gård ”med allt som tillhör”, följt av uppräkningar av typen ”åker och äng, holt och hagar, skog och fiskevatten nära by och fjärran”. Nyttjanderätten till utmarken var knuten till gården.
I Hälsingelagen från början av 1300-talet finns en paragraf om ”laga intaga på allmänning”. För att få besittningsrätt till mark och skog på allmänning ”skall han röja till tre dösar (så mycket åker att han kan skörda tre stackar säd) och bygga ett hus i fyra knutar”. Det är en formulering som saknas i andra landskapslagar, och i norrlandsskogarna får den klara undermeningen att boskapsskötsel utan spannmålsodling och runda kåtor inte gäller som ”laga intaga”. Den paragrafen låter ana, att stridigheter om renbetesmark kunde bli rättssak redan på medetiden
ETT NORSKT JÄMTLAND-HÄRJEDALEN
Norge blev ett enat kungadöme och ett kristet rike redan på 1000-talet, långt för Sverige. Svenska sveakungar träffade ändå avtal med norska kungar om gränsen mellan rikena. Den skulle i stort sett följa Kölen, och slutade ungefär vid Gäddede i norra Jämtland. Jämtland och Härjedalen räknades alltså som svenskt område.
Precis som på svenska sidan hade stormän vid atlantkusten gjort sig förmögenheter på handeln med skinn och pälsverk. I slutet av 1000-talet förstatligades handeln och blev kungligt monopol. Den flyttades också från de gamla handelsstationerna till nygrundade köpstäder.
I det jordbruksfattiga Norge hade skinnvaruhandeln direkt statsfinansiellt intresse. Norgekungarna kastade därför sina blickar också på den jämtländska skinnhandeln. Enligt Snorre Sturlasson ”företog sig den norske konungen Eystein att genom övertalning och mutor locka jämtarna att avfalla från Sverige”. Kampanjen lyckades så småningom och Jämtland förenades med Norge på 1100-talet.
Jämtland var ett oberoende land med kontakter både österut och västerut, och tillhörde i kyrkligt avseende Uppsala ärkestift. Inga radikala förändringar skedde efter föreningen med Norge, förutom att all skinnvaruhandel gick via norska köpstäder och marknader. Jämtarna fick också betala viss skatt till norska kronan. Den utgick ursprungligen enbart i pälsverk, främst mink, både från samer och från bönder.
Om Härjedalen sägs ingenting alls. Landskapet kan ha förts till Norge samtidigt som Jämtland, men kan ha räknats till Norge långt tidigare. Det är möjligt att handeln härifrån gick västerut utan hjälp av övertalning och mutor. En av de viktiga pilgrimslederna på medeltiden, ”Rombovägen”, gick från Mora till Lillhärdal och vidare via Lofsdalen, Långå, Funäsdalen, Bruksvallarna och Ramundberget genom Skarvdörrspasset och vidare till Trondheim. Med all sannolikhet var det en mycket gammal handelsled.
Samröret med Norge visar sig också i att språket i Härjedalen till skillnad från jämtskan snarast är en norsk dialekt
DEN MEDELTIDA GRÄNSEN
Den norska gränsen österut förändrades ju då Jämtland och Härjedalen blev norskt område, men exakt hur, är det ingen som vet. I Hälsingelagen finns en paragraf som rör gränsen mellan Sverige och Norge, men texten svårtolkad och de angivna platserna svåridentifierade. Enligt en tolkning gick den från Turingen mot Vitvattnet och Linälven till Älvros (Norrälvens os i Ljusnan).
Åtminstone från svensk sida ansågs alltså både Överhogdal och en stor del av Älvros höra till Sverige. Även Hammerdal och Ragunda i östra Jämtland tycks ha räknats till Sverige.
Senare försköts gränsen längre österut. Den norska expansionen skedde sannolikt under Skule Jarls ämbetstid (1223 -1237). Han var verksam under en period då den norske Jarlen var bosatt i Trondheim, och hade stor personlig makt. (Jfr. Birger Jarl i Sverige.)
Skälen till expansionen var troligen desamma som hundra år tidigare; norrmännen ville få utökad kontroll över handeln och få större skatteintäkter i skinn.
Skule Jarl kan också haft en annan fyndighet i åtanke. Precis i gränszonen fanns rikligt med myrmalm, samtidigt som Norge saknade egna järnmalmsfyndigheter. På 1200-talet hade visserligen inte järnframställningen i det området kommit igång i större skala, men vetskapen om fyndigheterna kan ha funnits.
Det norska projektet hade framgång. Hammerdal och Ragunda införlivades med det norska Jämtland.
Även gränsen mot Medelpad/Hälsingland försköts österut, men knappast så långt som planerats; 1200-talsgränsen är ingen naturlig gräns.
Medeltida gränser gick oftast genom ingenmansland mitt emellan bebodda bygder. Den nya riksgränsen däremot skar rakt igenom bebyggelsen i Haverö och Hogdal, och skilde Turingen från Haverö och Överhogdal från Ytterhogdal.
Om vi antar att norrmännen haft som mål att förskjuta gränsen österut i syfte att få kontroll över skinn- och pälshandeln, bör de ha sökt sig längs vattendrag och sjöar. Där fanns inte bara flest fångstgropar och fångstgropsystem utan även de bästa jaktmarkerna överhuvudtaget. Be bör alltså främst ha intresserat sig för områdena längs Ljungan och Havern, Hoan, Linån, Linälven, Norrälven och Ljusnan. Den strategin var framgångsrik i Överhogdal och Älvros. Inom Haverö och Ytterhogdal/Ängersjö försköts gränsen visserligen också österut, men samtliga viktiga jaktområden låg fortfarande kvar på den svenska sidan..
Norrmännen måste ha mött motstånd och stoppats i sina expansionsplaner. Det politiska läget i Sverige var nu ett helt annat än hundra år tidigare, då svenskarna knappt noterade att Jämtland hade ”avfallit” till Norge. På 1200-talet försökte svenska kungamakten och kyrkan gemensamt ta kontroll över södra Norrland och dess råvarutillgångar. Inte minst lockade skinn och pälsverk. Det var lättransporterade och bytesbegärliga varor, som lätt kunde omvandlas till ädla metaller och mynt. Tanken på Norrland som rikssvensk guldgruva hade fått fotfäste, och att norrmännen tog över mer och mer av jaktmarkerna måste ha väckt en motreaktion.
Hur motståndet bedrivits är okänt. Det rörde sig ju knappast om ett erövringskrig, som kunde stoppats av soldater. Det troliga är att det skedde genom diplomati och förhandlingar. Riksgränsen blev ett spel mellan rivaliserande härskare, och den nya gränsen en kompromiss.
Möjligen skedde förhandlingarna inom kyrkans ram, eftersom kyrkan tidigare än staten fick fotfäste i Hälsingland. Att det byggdes gränskyrkor i både Haverö och Ytterhogdal, tyder också på att kyrkan varit delaktig i kompromissen.
SVEGSDOKUMENTET -
GRÄNSDOKUMENT FRÅN 1270-TALET
De äldre riksgränserna var inte särskilt exakta. Den gräns som drogs på Skule Jarls tid var däremot noga utstakad. Det framgår av Härjedalens äldsta skriftliga handling, som härstammar från slutet av 1200-talet och skrevs på ett allting i Sveg i samband med en ärkebiskopsvisitation.
Dokumentet består av flera delar, men det är framför allt ett av avsnitten som berör Härjedalen. Svegsdokumentet finns bara bevarat i avskrift, och avskriften är ofullständig. Bland annat saknas en inledningen med namn på utfärdare och datum. Det bevittnades emellertid av ärkebiskopen Jon Raude i Nidaros, och eftersom han innehade sitt ämbete åren 1267-82 bör det ha skrivits på 1270-talet.
Svegsdokumentet är inget tingsprotokoll utan en privaträttslig handling. Vissa bönder i östra Härjedalen ville ha skriftlig bekräftelse på riksgränsens sträckning mellan Härjedalen och Hälsingland. Gränsen fanns alltså redan, och sträckningen kände man till genom muntliga rågångsramsor.
På tinget kunde Loden bonde räkna upp samtliga råmärken längs Jämtland och Härjedalens gräns – 28 stycken. Han kände till dem, eftersom han en gång hade gått längs hela gränsen. Enda skälet för den vandringen måste ha varit, att han deltagit i en gränskommission. En ”gränsrannsakning” av en så lång gränssträcka kan inte ha initierats lokalt, utan måste ha beslutats på riksnivå och haft både norska och svenska delegater.
Svegsbönderna vittnade under ed att det var just så gränsen gick. Detta bestyrktes av ditkallade bönder från svenska sidan, kanske från Ytterhogdal, Kårböle och Färila. Svenskarna svor också på att de skulle respektera den gränsen på samma sätt som deras förfäder gjort.
För att lägga ner så mycket möda på att få till stånd ett skriftligt gränsdokument, måste bönderna haft stora ekonomiska intressen i gränstrakten. Självklart gällde det jaktmark. Om man följer gränsen mot Medelpad/Hälsingland går den som i en snitslad bana mitt emellan de viktiga jaktområdena, aldrig rakt igenom. Ett undantag utgör sträckan Klacken-Finnåsen, som passerar Ljusnan vid Märosen (ån Märans os), och går genom ett extremt fångstgropstätt område. Det är uppenbart att det var just det gränsavsnittet som var huvudintresset för de agerande i Sveg.
Bönderna på tinget kom i huvudsak från ”övre dalen” resp. ”nedre dalen”, dvs från Ljusnans dalgång ovanför gränslinjen resp. nedanför den.
1200-talets riksgräns gällde i stort sett fram till freden vid Brömsebro 1645, då Jämtland och Härjedalen tillföll Sverige och riksgränsen omvandlades till landskapsgränser. Vissa justeringar hade dock gjorts. Kyrkorna i Haverö och Ytterhogdal låg inte längre direkt vid gränsen, utan mer centralt i egna socknar. Men grannbyarna Överhogdal och Ytterhogdal tillhörde skilda länder ända fram till Brömsebrofreden.
MEDELTIDSKYRKOR
Kristendomen fick fäste i Härjedalen omkring 1050, och landskapet kom så småningom att tillhöra Nidaros ärkestift. Den första kyrkan byggdes tidigt. Enligt traditionen byggdes den av Ljot, en ättling till Härjulf Hornbrytare i rakt nedstigande led; kanske i Lillhärdal men troligen i Sveg. Svegs kyrka var den första med egen präst, och denne hade länge hela Härjedalen som sitt pastorat. Exempelvis bevittnades i Sveg 1372 en köpehandling, som gällde jordförsäljning i Överhogdal, av ”Gudbrand Anbjörnsson, präst i Härjedalen”. Förutom i Sveg fanns i slutet av medeltiden kyrkor i Lillhärdal, Hede, Älvros och Överhogdal. Alla kyrkorna var ursprungligen byggda i trä. I Lillhärdal invigdes en stenkyrka 1407, och blev då egen socken. Även i Sveg byggdes en stenkyrka under medeltiden på samma plats som den nyvarande kyrkan, men det är obekant när den byggdes.
Kyrkorna i Härjedalen byggdes i trä, och spåren efter dem har försvunnit. Det finns heller inte många dokument bevarade. Överhogdals kyrka är ett undantag på grund av ett par bevarade brev från ärkebiskopen i Nidaros.
1466 gav han tillstånd till den biskop som hade möjlighet till det, att inviga ”det nya kapell, som på vår tillstyrkan och tillåtelse helt nyligen uppförts av bönderna i Överhogdal, ävensom dess begravningsplats”.
Den lilla träkyrkan som stod klar 1466 hade alltså byggts av bönderna själva i samråd med ärkebiskopen.
1470 ger ärkebiskopen överhogdalsborna rätten att lämna sitt tionde till den egna kyrkan istället för som tidigare till en annan (Svegs?). Överhogdals kyrka blev därmed sockenkyrka.
I samma brev tackade ärkebiskopen för sex pund (torkade) gäddor, som församlingen hade skänkt och deras bud Halvar Olafsson överlämnat.
För Halvar Olafsson var det väl också en pilgrimsresa och en ära att få träffa ärkebiskopen personligen, men man imponeras av hur många och långa resor som gjordes i ett nästan väglöst land. Mellan Överhogdal och Trondheim är det 40 mil.
På andra sidan gränsen, i Sverige, låg de två gränskyrkorna i Ytterhogdal och Haverö. Hur Haverö kyrka såg ut finns det inga uppgifter om, men kyrkan i Ytterhogdal var tveklöst en romansk korkyrka i sten.
Haverö kyrka finns omnämnd i ett dokument från 1268, och fanns alltså bevisligen på 1200-talet. Med stöd av en sägen har Ytterhogdals medeltidskyrka ansetts vara byggd efter digerdöden, men den måste ändå ha funnits 1406 då Ytterhogdal omtalas som socken. Med största sannolikhet byggdes de två kyrkorna samtidigt under första hälften av 1200-talet.
Då pågick i Hälsingland ett gigantiskt, välorganiserat kyrkbyggnadsprojekt i kyrklig regi, i syfte att få inflytande och kontroll i landskapet. De nya sockenkyrkorna var stenkyrkor med kor, byggda i romansk stil. Den stilen gick ur bruk i mitten av 1200talet.
Medeltidskyrkan i Ytterhogdal revs först i slutet av 1700-talet, och beskrevs av prosten Olof Broman vid en visitation 1704. Kyrkan var byggd i sten och var ca 7,5 m bred och 11 m hög. Den hade haft ett kor åt öster. Koret var rivet, och kyrkrummet hade breddats och förlängts, men själva kyrkan hade samma längd som tidigare, ca 16 m. De måtten stämmer exakt med proportionerna på en romansk korkyrka. Uppgiften om att dörren satt till vänster på södra långväggen och ursprungligen saknade vapenhus, förstärker bilden av den kyrkotyp som byggdes i Hälsingland under första hälften av 1200-talet.
Den kyrkan kan inte ha byggts av skogsbönderna själva. Stenkyrkor krävde professionella kyrkobyggare – byggmästare, murare och stenhuggare.
Det krävdes transporter för det material som inte fanns på plats.Det problemet illustreras av att älvrosborna på 1600-talet förkastade förslaget att bygga en stenkyrka då den gamla träkyrkan måste byggas om. Sten om än svårhuggen fanns, men kalk till murbruk måste hämtas antingen i Siljansområdet eller i Storsjöbygden, och det mäktade bönderna inte med.
Det krävdes alltså finansiärer för att bygga en stenkyrka, och dessa måste då som nu haft ett syfte med investeringarna. Vilka skulle haft intresse av att investera i en stenkyrka i Ytterhogdal på 1300-talet?
På Skule Jarls tid hade svenska kronan och biskopen i Uppsala desto större anledning att markera revir gentemot Norge och
ärkebiskopen i Nidaros. En stenkyrka signalerade makt och evigt fortbestånd.
SENMEDELTIDEN
På 1300-talet drabbades världen av digerdöden. På grund av folkminskningen åtföljdes epidemierna av ekonomiska kriser, bland annat inom jordbruket. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt mycket arbetskraft för att odla den befintliga åkerjorden, och många gårdar övergavs. I Jämtland, speciellt i odlingsbygderna kring Storsjön, fanns många ”ödebölen”. Norge och Jämtland drabbades hårt, medan det knappast finns några spår efter pesten i skogsbygden. I Ängersjö exempelvis tycks odling och nyodling pågått kontinuerligt från 1200-talet till modern tid.
Näringslivet i skogsbygden genomgick ändå förändringar under senmedeltiden.
Jakten minskade i betydelse. I stället blev fisket allt viktigare. Det behövdes fisk för livsmedelsförsörjningen i de nyanlagda köpstäderna. Fisk efterfrågades också av alla kristna hushåll. Den katolska kalendern innehöll en mängd ”fastedagar”, som blev fiskdagar eftersom det var förbjudet att äta kött.
Fisket bedrevs ungefär som älgjakten. Genom att bygga ledverk i vattnet tvingades fisken in mot land där den fångades i nät eller någon annan form av fångstanordning. ”Köpefisken” var privat egendom och kunde liksom fångstgropar köpas och säljas.
En annan näring som blomstrade under senmedeltiden och tidig modern tid var järnframställning från myrmalm och smide. Bönderna i hela myrmalmsområdet längs dåvarande riksgränsen framställde järn och tillverkade smidesprodukter, som till största delen såldes till Norge.
Även svenskar handlade med Norge, exempelvis på Gregoriusmarknaden på Frösön som hölls i mars. Man höll benhårt på gränsen då det gällde att hävda rätten till en konkret resurs, men i övrigt hade den ingen större betydelse för den medeltida gränsbefolkningen. Man bedrev handel, ingick äktenskap, skaffade sig kontakter och flyttade över gränsen. J
Trumhammare till nåjdtrummor från medeltiden.
Utbredning av nordisk (vågrätt)
respektive samisk (lodrätt)
kultur i slutet av vikingatiden
(Inger Zachrisson 1998)
Rekonstruktion av Ljusdals första kyrka. (Israel Jonzon 1958.)
Ytterhogdals medeltidskyrka hade ungefär samma storlek och utseende. Den kan ha varit dubbelt så stor som träkyrkorna på andra sidan dåvarande riksgränsen och skulle signalera makt och oförgänglighet.
Första kyrkobyggnaden i Överhogdal var ett enkelt träkapell som kanske såg ut ungefär som på bilden. Bilden visar en rekonstruktion av Stråsjö medeltidskapell i Bjuråker.
Stomme till bågstångskåta.
Lämning av fångstgrop.
(Efter Gjessing 1945)
Samerna använde samma dekorelement på horn, trä och näver.
Tv timglasmotiv på hornplattan till svärdshandtag.
Th handtag i trä till samisk trumma
(Efter Kjellmark 1905 och Hassler 1938.)
Klicka på bilden för större version
(Efter Manker 1947)
Hällmålning på Flatruet. Ålder 4000-6000 år.
(Foto: Jan Mark)
Jagande samer på skidor.
Svensk med häst på snöskor
(Olaus Magni 1555)
Rest av eldhärden i en kåta.
Trondheims sigill på medeltiden och 1500-talet.
De visar ärkebiskopen och kungen med en balansvåg i handen. Kungen sägs vara Eystein. Balansvågen brukar symbolisera rättvisan men den verklige kung Eystein höll snarare trondheimshandeln i fast hand.
Alla köpmän förde med sig en hopfällbar balansvåg. Det fanns mängder av mynt med olika prägling i omlopp, men det var vikten silver (guld,koppar) som gällde som betalning.
Gränssträckningen Sverige/Norge under medeltiden.
Klicka på kartan för större version.
Röda punkter=fångstgropsområden.
Karta: Preusler/Norstedts bil- och turistkarta
Bergström - Magnusson - Raile 1993: Härjedalens natur och
kulturhistoria
Blomkvist, Nils: Bondelunk och utmarksdynamik Ångermanland-
Medelpad 1986
Bojs, Karin 2015: Min europeiska familj de senaste 54 000 åren
Bojs, Karin & Sjölund, Peter 2016, Svenskarna och deras fäder
Bonnier, Ann Cathrine 1995: Medeltidskyrkornas vittnesbörd
Brink, Stefan 1990: Sockenbildning och sockennamn
Brink, Stefan: Hälsinglands äldre bebyggelsehistoria
Bebyggelsehistorisk tidskrift 27, 1994
Broman, Olof 1911-49: Olof Joh. Bromans Glysirvallur och
öfvriga skrifter rörande Helsingland
Den svenska historien 1. Bonniers lexicon 1993
DN Diplomatorium Norvegicum
DS Diplomatorium Suecanum
Hansson, Anders: Fångstgrop: en avancerad jaktmetod. Jämten 2009
Holmbäck, Åke & Wessen, Elias (red) 1940. Södermannalagen
och Hälsingelagen
Holm, Olof 2003: Den norsk-svenska riksgränsens ålder och
hävd. Collegium Medievale.
JDH Jämtlands och Härjedalens Diplomatorium
Jonzon, Israel 1958: Hur såg Ljusdals första kyrka ut?
Anteckningar från en kulturbygd. Ljusdals Fornminnes- och
hembygdsförening
Kulturnämnden i Härjedalen 1995, Perspektiv på Härjedalen
Lindblad, Jakob red. 2002: Härjedalen: Landskapets kyrkor
Lofterud, Curt 2005: Älggropar – Värda att vårda särskilt för att
de är så många.
Lundmark, L 1998: Så länge vi har marker. Samerna och staten under 600 år.
Magnusson, Gert 1986: Lågteknisk järnhantering i Jämtlands län
Magnusson, Gert & Segerström, Ulf: När blev människan bofast i
södra Norrland? Bebyggelsehistorisk tidskrift 57, 2009
Modin, Erik 1949 (1903): Härjedalens ortnamn och bygdesägner
Mogren, Mats 1998: Ängersjö genom 8 000 år. Ängersjö byalag
Möten i gränsland – samer och germaner i mellanskandinavien 1997
Nilsson-Tannér, Mark, Svensson 1968: Härjedalen. Ett bildverk
Pegel, Karl 1942: Die Hanse
Preusler, Karin 1913: Ytterhogdal – en gränsbygd. Fornvårdaren 33
Ramqvist, Per 2012: Norrländska samspel under järnåldern.
Människor i vikingatidens Mittnorden. Fornvårdaren 32
Rydberg O S (red) 1877: Sveriges traktater med främmande
makter. Första delen 822-1335
Sjöstrand, Ylva 2011: Med älgen i huvudrollen
Svensson, Eva 1998: Människor i utmark
Sveriges historia 600 - 1350. Norstedts
Sveriges Nationalatlas: Växter och djur 1996
Zachrisson, Inger 2016: Gränsland - Mitt arkeologiska liv
Riksantikvarieämbetet RAÄ: Topografiska arkivet (ATA) och Fornminnesregistret
Gränsen mellan Norge och Sverige över Ljusnan vid Märosen omgiven av fångstgropsystem.
Karta: Preusler /LM Terrängkarta. 1 ruta = 1 kvkm
Medeltidsbyarna Fåssjö och Minne
A = Stenskärvsvall
B = Fem fångstmarksgravar
Röda punkter = fångstgropar och
fångstgropsystem
Avståndet A-B är ca 10 km
(Karta Preusler/Norstedts bil- och turistkartan)
(Klicka på kartan för större version)
En av fem fångstmarksgravar på Stensåhällan vid Havern.
Mest såldes älg- och renhudar men värdefullast var vinterpälsen av lekatt, hermelin.
Detalj från Skog-bonaden.1200-tal. Enligt en äldre tolkning föreställer gestalterna Oden, Tor och Frej. (Historiska museet)
Ett urval av figurer som förekom på nåjdtrummor: renen, björnen, pälsdjuret, åskans gud, jägaren och nåjden.
(Historiska museet)
Jordbruksbebyggelsens utbredning (gult) i slutet av vikingatiden.
Rekonstruktion av långhus från Vikingatiden. Bäckedals Folkhögskola, Sveg
Fångstgrop i genomskärning.
Vallen runt gropen består av den jord som grävts upp.
Hyddbotten i genomskärning.
Jordvallen har utökats med skärvsten.
“Ett hus i fyra knutar”
Knuttimrade hus började byggas i Sverige på 1200-talet. Huset ovan är en rekonstruktion av timrat 1300-talshus från Härjedalen.
Samerna hade alltså betydligt större utbredning på vikingatiden än idag, samtidigt som det fanns svenska bosättningar i södra Norrland.
Rennomadism som huvudnäring blev vanlig under medeltiden och var fullt etablerad på 1600-talet.
Härjulf och Helga. Skulptur i Lillhärdal av Lars Widenfalk.
Dyrbara dryckeshorn var statusobjekt ända in i medeltiden.
Historiska muséet.
