HÄRJEDALENS SKOGSBYGD

MYRMALM OCH SMIDE

INNEHÅLL:

JÄRNHANTERING MED ÖSTLIGT URSPRUNG
Härjedalens landskapsvapen visar utrustningen i en smedja – en tång, änden på en vattendriven hammare och två motställda handhammare. Motivet på vapnet är en efterbildning av det sigill som ritades då Härjedalen blev svenskt 1645. I mitten av 1600-talet ansågs alltså järnhanteringen så viktig att den fick stå som symbol för landskapet. Då hade järnutvinning och smide varit en huvudnäring i skogsbygden på båda sidor riksgränsen sedan mitten av 1300-talet.

Det finns spår av att det framställdes järn i Jämtland och Härjedalen redan under bronsåldern. Den teknik som då användes hade sitt ursprung i Ananjinokulturen öster om Volga, som hade sin järnålder 800-200 f Kr. Järn kunde alltså tillverkas under bronsålder, och faktiskt ännu tidigare. Men det var först under romartiden (romersk järnålder) som järnet konkurrerade ut bronsen och blev en allmänt spridd metall. Att det inte skett tidigare berodde på att järn är så mycket mer komplicerat att framställa än brons, som är en legering av koppar och tenn. Järnmalm innehåller syre. För att rena järnet från syre tillsätts kol, som med syret bildar koloxid och koldioxid. Men den processen kan bara äga rum i smält malm; det vill säga vid en temperatur på över tusen grader. Problemet var att tillverka tillräckligt stora smältugnar som tålde den temperaturen. Ananjino använde sig av stora krukor tillverkade av asbest. Tekniken spred sig mot norr och nordväst, och alltså ända till våra trakter.
Först då man började mura upp ugnar av sten – blästerugnar – blev produktionen mer storskalig. Även den tekniken nådde Jämtland och Härjedalen från östra Europa i början av romersk järnålder, och utgjorde så småningom grunden för Härjedalens ’järnålder’. Det järn som framställdes var smidbart, men kunde inte gjutas i formar som brons. I konsten att framställa järn ingick också konsten att smida

 

 

SJÖMALM OCH MYRMALM
I början av vår tideräkning kom flera invandrargrupper till Norrland och norra Svealand från östra Europa. Invandrarna talade de uraliska språk, som kom att utgöra kärnan i de samiska språken. De var framför allt jägare, men hade även kunskaper i metallurgi. Bland annat kunde de framställa järn i blästerugnar och smida. Därigenom kom de att dominera över de tidigare stenåldersjägarna, och blev också viktiga för de svenskar som strax före Kristi födelse invandrade till den sydnorrländska kusten.
På flera sjöstränder i Storsjöområdet fanns lättåtkomlig sjömalm, ”rödjord”, och där började järn utvinnas på 200-talet e. Kr. Produktionen kulminerade på 500-talet, för att därefter avta. Det beräknas att det under några århundraden producerades ca 4 ton järn per år i Jämtland. Produktionen ägde rum i närheten av fångstplatser, och ofta låg flera blästerugnar på rad bredvid varandra. Järnet distribuerades främst som halvfabrikat i form av ”ämnesjärn” för vidare bearbetning. Det järnet fick på sin tid stor ekonomisk betydelse, inte minst för stormän vid hälsinge- och medelpadskusten. Genom tillgång på järn och dyrbara pälsverk kunde de bygga upp allianser och affärsförbindelser runt om i Europa, och därigenom öka sin maktställning.
 
På medeltiden var sjömalmen på upphällningen och började ersättas av myrmalm, och därigenom förflyttades centrum för järnproduktionen. I ett stråk längs gamla riksgränsen genom sydöstra Jämtland, östra Härjedalen och Hogdalsbygden finns rikligt med myrmalm, och det var dit järnhanteringen försköts. Då hade skogsbygden börjat bebyggas, och för bönderna blev den en viktig inkomstkälla. På vissa platser hade praktiskt taget varje gård egen blästerugn.  Speciellt många ugnar fanns i Svegs, Ytterhogdals, Älvros och Ängersjö socknar. Det sägs att Härjedalen kallades ”Sotdalarna” på grund av allt sotet kring blästerugnarna. 
 
Myrmalmen började utnyttjas kommersiellt under senare delen av 1300-talet och hanteringen hade sin höjdpunkt på 1400-talet. Den minskade successivt under 1500- och 1600-talet, men pågick ända in på 1700-talet. Järnet såldes inte längre som halvfabrikat, utan bearbetades i allmänhet till färdiga produkter. De flesta gårdarna hade därför också smedjor. Det mesta av det smide som tillverkades såldes till Norge. Det har beräknats att det i mitten av 1500-talet producerades mellan fyra och åtta ton järn per år i östra Härjedalen. Bara en bråkdel av den mängden krävdes för husbehov. Även med egen tillverkning snålade man på järnet och tog vara på järnskrotet. En handsmidd spik var en dyrbarhet också på den tiden.

 

 

JÄRNFRAMSTÄLLNING
Myrmalm har samma egenskaper som sjömalm, och tekniken för att utvinna järnet var densamma Den tekniken hade alltså på senmedeltiden månghundraåriga rötter. Men medan sjömalmen låg synlig på sjöstränderna och enkelt kunde skyfflas upp, fanns myrmalmen ofta på en halv till en meters djup vid myrkanterna och blev därför mer svåråtkomlig och tyngre att hantera. Myrmalm ser ut som rött slam. Ett enkelt hjälpmedel vid prospektering var en vittäljd käpp, som stacks ner i myren och färgades röd om det fanns malm. Malmen östes sedan upp med skopa. Den blöta myrmalmen måste först torka. Därefter skulle den rostas. Rostningen var nödvändig för att få bort växtdelar och skräp, men framför allt för att avlägsna svavel. Svavel i järnet gjorde det osmidbart. Ofta fick malmen torka på en lave av timmer. Då malmen var torr, rostades den helt enkelt genom att man tände eld på timret i laven.

Proceduren att framställa järn krävde förutom malm även tillgång på skog. Det behövdes ved för att torka och rosta malmen, och det krävdes träkol både för att hetta upp blästerugnen och för själva reduktionsprocessen. Eftersom skog fanns överallt kunde själva järnframställningen ske i direkt anslutning till malmfyndigheten. Det träkol som behövdes kolades också oftast i närheten av blästplatsen. Ugnen murades upp av den sten som fanns på plats, ofta i en sluttning. Den anslöts i botten till en stor blåsbälg, och i botten fanns också en öppning för slagg. Ugnen matades uppifrån. Då den hettats upp med kol, fylldes malmen på skopvis och järnet blev sedan liggande som en klump på botten. En bränning gav oftast inte mer än 1 kg järn, och man hann med 3-4 bränningar per dag. I Överhogdal tillverkades 1998 en blästerugn helt enligt gammal modell. Den matades vid provbränning med ca 8 kg torr myrmalm och gav ca 2 kg ”lupp” (slagghaltigt järn), som efter bearbetning i smedja gav smidbart järn. Maximitemperaturen i den bränningen uppgick till 1 200 grader. 

SMIDET
Så länge man kunnat framställa järn har det också funnits smeder. Vid Drocksjön i Ängersjö har man funnit deponerade järnföremål från 700-talet, som visar på mycket högt smideskunnande. I fyndet ingår statusbetonade vapen, men det mest unika är de många redskap som också fanns med – yxor, hammare, tänger, raspar, sågblad, hyveljärn, fil, syl mm, dvs verktyg för hantverkare bl. a. en guldsmed. Föremålen tyder på stor yrkesskicklighet hos tillverkaren.  Ytterst få liknande fynd har gjorts i Sverige, och Drocksjöfyndet är det förnämsta fyndet från så tidig period. Ytterligare fem fynd har gjorts i Härjedalen, och ytterligar några i Dalarna. Det första fyndet gjordes i Lillhärdal 1924, Vem som var ägare och varför fyndet hamnade intill Drocksjön är fortfarande oklart. Att så många fynd gjorts i skogsregionen tyder på att det där fanns utomordentligt skickliga smeder.

Den medeltida och tidigmoderna järnhanteringen i gårdssmedjorna var oerhört arbetskrävande. Det smälta järnet i botten på blästerugnen innehöll fortfarande slagg, som måste hamras bort med slägga för att få smidbart järn. Det började man med redan på blästplatsen, då järnet fortfarande var hett. Den vidare bearbetningen ägde rum i smedjan, och först då järnet var fritt från slagg kunde man börja med själva smidet. I smedjan fanns en ässja med bälg, ett städ och några tänger, släggor och hammare för själva bearbetningen.

Med tiden skedde en förskjutning från det säsongsbetonade gårdssmidet till en form av småföretagande.
I en förteckning från 1670 över varor som invånarna i Härjedalen brukade föra till Norge anges sågblad, hästskor och hästskosöm, yxor, järndörrar, saltpannor, liar, slipstensvevar och plogbillar. Så stora föremål som saltkittlar och plåtdörrar kunde inte tillverkas enbart med hjälp av handhammarsmide.
Det är uppenbart att man 1670 hade vattenkraft till hjälp vid smidet. Härjedalsvapnet visar att det åtminstone från mitten av 1600-talet användes vattendrivna knipphammare i smedjorna. Knipphammaren var tyngre och hade högre slaghastighet än handhammaren, och därigenom hann man bearbeta större föremål medan järnet fortfarande var glödande och smidbart.
Det är belagt att det fanns två knipphammare i Älvros och en i Sveg. I Lillhärdal finns spår efter ytterligare en, registrerad som bruksruin. Det bör dock ha funnits flera. Saltkittlar tillverkades exempelvis också i Överhogdal.
Vattendrivna hammare bör redan ha varit i bruk tjugofem år tidigare då härjedalssigillet ritades, även om vissa har hävdat att knipphammaren är av betydligt senare datum, och att landskapsvapnet i själva verket visar ett städ.

Jämfört med anläggningar i Bergslagen var knipphammar- smedjorna i Härjedalen små, men dock betydligt större än gårdssmedjorna. De krävde större investeringar, hade troligen flera ägare, och bör ha varit i mer kontinuerligt bruk än gårdssmedjorna. Även själva järnframställningen moderniserades. Åtminstone i Lillhärdal och Överhogdal användes vattenkraft också för att ”trampa” bälgen till blästerugnen. Den totala järnproduktionen i Härjedalen minskade under 1600-talet, men där järnframställning och smide fortfarande bedrevs var det i större skala och med hjälp av bättre teknik än tidigare.

I skogsbygden ”kunde alla allt”. På de flesta gårdar som ägde en blästa fanns också någon som behärskade handsmide. På 1500- och 1600-talet kan man ana en viss specialisering – att smida blev ett yrke. Exempelvis fanns i Ängersjö en Jon Smed 1571. Omkring år 1600 fick de tre bröderna Hans, Halvar och Olof Ingelbrektsson från Flor tillnamnet Smid. Två av dem bodde också tidvis på gården Smess (Smedens) i Ytterhogdal.  Skickligheten kunde också variera från ort till ort. Exempelvis var Lillhärdal på senare tid känt för sitt förnämliga smide.

 

 

MYNDIGHETSBEVAKNING
I Sverige var järn, koppar och silver ryggraden i statens ekonomi, och bergsbruket noga bevakat av Bergskollegium. Men myrmalmsområdet låg fram till 1645 till större delen i Norge och det myrjärn som framställdes på svenska sidan var för obetydligt för att intressera myndigheterna. Ointresset bestod då Jämtland/ Härjedalen blev svenskt.
I mitten av 1600-talet grundades Ljusnedals bruk som kopparverk. Det blev ingen ekonomisk framgång, och i mitten av 1700talet planerades att det skulle omvandlas till järnverk. Brukets bergmästare såg då de skattefria knipphammarsmedjorna som ett konkurrenshot, och anmälde till Bergkollegium att det fanns sådana i Sveg, Älvros och Lillhärdal.
Smedjorna i Älvros inspekterades och beskattades. Från Lillhärdal berättas att länsman med mat och prat uppehöll inspektorerna så att byborna skulle hinna montera ned smedjan till obrukbart skick. Efter inspektionen kunde den snabbt sättas i stånd igen.  
 
Danmark/Norge saknar i motsats till Sverige större järnmalmsfyndigheter, och där var på sin tid myrjärnet och järnsmidet från Jämtland och Härjedalen ytterst värdefullt. Järn togs i skatt. Skattejärnet transporterades till Trondheim där det vägdes och kvalitetsbedömdes.
Alla gårdar i Jämtland som framställde järn beskattades. I Härjedalen togs järn i skatt bara vissa år. Härjedalsjärnet kallades ”osmundsjärn”, vilket i själva verket var beteckningen på järn framställt i masugn. Möjligen betyder det att härjedalsjärnet höll samma kvalitet som bergslagsjärnet.
Den mest cyniska skattläggningen ägde rum under Nordiska 7-års-kriget i slutet av 1500-talet då Härjedalen under en kort tid var svenskt. Svenskarna tog järn i skatt och fraktade det till Hälsingland. Där användes det vid tillverkning av vapen, som skulle användas i kriget mot Danmark/Norge.

 

 

HANDELN
Det medeltida järnsmidet såldes alltså till Norge. Mesta handeln skedde i Trondheim, på marknaden i Levanger norr om Trondheim och på Gregoriusmarknaden på Frösön.
Även ytterhogdalsbor besökte Frösö marknad trots att Ytterhogdal då hörde till Sverige. Staten försökte kontrollera sjöfart och handel i Norrland, men hälsingarna hade sina egna handelsvägar. Bland annat köptes koppar i Stora Kopparberg, som hälsingesmeder tillverkade kittlar och grytor av. Även de kärlen såldes delvis på Frösön och i Levanger.
Att den handeln var möjlig berodde bland annat på att Norrland saknade städer. Handel och hantverk var på medeltiden i princip förbehållet städerna, men de äldsta städerna i Norrland - Hudiksvall och Härnösand - fick stadsprivilegier först 1582 respektive 1585. I stället för städernas köpmän var det i Norrland landsköpmän (landsbygdens köpmän), som svarade för distribution och handel. Både i Ängersjö och i Ytterhogdal fanns landsköpmän, och det tycks ha varit en lönande näring. Köpmannen Jon Bång i Ytterhogdal var den i särklass rikaste personen i socknen 1571 då Älvsborgs lösen skulle betalas.   
 
Vid städernas tillkomst försvann landsköpmännen. Hälsingarna tvingades handla med köpmännen i Hudiksvall.  Då Härjedalen blev svenskt 1645 blev Hudiksvall även deras köpstad.
Emellertid anhöll Härjedalen om vissa skattelättnader och andra förmåner i samband med införlivandet i Sverige. På själva julafton 1645 undertecknade drottning Kristina ett dokument där härjedalingarnas önskemål i stort sett uppfylldes.
En punkt i dokumentet rör handeln med Norge. Drottningen skriver att Herrdals inbyggare anser, att deras bästa näring är tillverkning av varor som de säljer till Norge. Detta ville Hennes Kunglig Majestät ”hellre befordra än avskära”, och därför gavs härjedalingarna rätt att även i fortsättningen sälja sitt smide i Norge, men med förbehållet:  ”allenast skola de icke understå sig att bruka någon annan väg åt Norge än genom Funäsdalen och Rutefjäll.” I Funäsdalen upprättades en gränstull.

 

 

EN NÄRING PÅ TILLBAKAGÅNG
På 1700-talet minskade myrjärnsframställningen. Den finns fortfarande omnämnd i flera rapporter, men ofta med kommentaren att verksamheten bara bedrevs till husbehov. Myrjärnsframställning som näringsfång beskrivs snarast som en nödlösning, med litet resultat av mycket arbete.
I en rapport från 1737 uppges exempelvis att i Överhogdal måste folket ”försöka rädda livet med grovt arbete och utleta myrmalmssmide, ...  Men om någon nyttig malm kan varken unga eller gamla berätta. ”(Min kurs.)
Om Lillhärdal sägs att det tillverkas ”något järn av myrmalm, av vilket förrättas något grovt smide, såsom plogjärn, bultar, saltkittlar och annat, dock ej till någon myckenhet, emedan bemälte myrmalm genom svårt arbete giver tämligen litet järn.” Inte heller smidet imponerade. Det omtalas alltså som ”grovt smide” eller som klumpiga och ohanterliga produkter.
 
Den lågtekniska framställningen av myrjärn var tveklöst oerhört arbetskrävande, och produktiviteten var låg. Men myrjärnet i sig höll lika hög kvalitet som annat järn, och kunde mycket väl användas till finsmide.
Ett exempel på detta är bössmidet i Fågelsjö. Fågelsjöborna hade specialiserat sig på att tillverka bössor av myrmalmsjärn, och på 1700- och 1800-talet var de bössorna vida kända för sin höga kvalitet. Så småningom täckte inte deras egna myrmalmstillgångar efterfrågan. Så sent som år 1764 anhöll en fågelsjöbo om tillstånd att mot ersättning få anlägga ett myrblästerbruk på Ängersjö byamäns mark. Det beviljades mot att ängersjöborna fick fyra lispund järn årligen i ersättning.

 

 

HUSBEHOVSSMIDE OCH YRKESSMEDER
Under 1700-talet fasades myrjärnsframställningen ut. Däremot fanns gårdssmedjorna kvar. Husbehovssmide var vanligt långt efter det att man slutat framställa järnet själv. Exempelvis fanns det i början av 1900-talet fortfarande närmare 60 gårdssmedjor i bruk i Ytterhogdal.
Det berättas att järn till gårdssmedjorna köptes i Bergslagen och kallades ”tjyvjärn”, eftersom det var järn som smederna smugglat undan och sålde svart till uppköpare från Härjedalen.
En tämligen känd smed från början av 1800-talet var Olof Pålsson, ”Sänn-smen” i Ytterhogdal. Han kom som färjekarl från Lillhärdal till Sänna färjeläge 1801. Han var skicklig hantverkare och framgångsrik på flera områden. För sin samtid var han dock mest känd och omtalad som klok gubbe, näst intill trollkunnig. Han ansågs vara synsk och kunna ”göra igen”, dvs se var försvunna saker fanns.

I samband med skogsbrukets utveckling från mitten av 1800talet ökade behovet av yrkessmeder.
Smeden skodde hästar. I timmerskogen fanns hundratals hästar, och skorna behövde bytas ungefär en gång i månaden. I och för sig kunde hästägarna själva sko sina hästar. Men med tunga timmerlass i isiga backar, måste skorna ha perfekt passning för
att inte hästen skulle snubbla eller halka. Att sko hästen krävde alltså, förutom kunnande, också tid och tillgång till smedja. Smeden tillverkade och lagade också redskap och verktyg som behövdes i skogen. Bland annat skulle medarna på timmerkälkarna skos med järn. Även den verksamheten ebbade ut i och med skogsbrukets rationalisering.
En sentida smed i Ytterhogdal , Erik Lindberg ”Jompo”, övergick till konstsmide. Han har bland annat gjort skulpturen ”Sännsmen” i Ytterhogdal.     

KÄLLOR

Bergström-Magnusson-Raihle 1990: Härjedalen

Björk, Björn & Magnusson, Gert: Järnet och landskapsvapnet.     Perspektiv på Härjedalen 1995

Bojs, Karin 2015: Min Europeiska familj

Bojs, Karin & Sjölund, Peter 2016: Svenskarna och deras fäder

Hembygdsgårdarna i Ytterhogdal och Överhogdal

Jämten 1941

Kultrnämnden i Härjedalen 1995, Perspektiv på Härjedalen

Magnusson, Gert 1986: Lågteknisk järnhantering i Jämtlands län

NE: “Ananjinokulturen”, “Järn”

Preusler, Karin 2013: Ytterhogdal - en gränsbygd
  
Fornvårdaren 33

Wedin, Maud 2007: Den skogsfinska kolonisationen i Norrland

Vävtråden 1971

Vävtråden 1972

Riksantikvarieämbetet RAÄ:
Topografiska arkivet (ATA) och Fornminnesregistret

Skulptur över den legendariske smeden Olof Pålsson, Sännsmen, 1773-1854. Verk av Erik Lindberg, “Jompo”. Skulpturen finns vid busstorget i Ytterhogdal.

ms_03_bläster_liten
ms_04_bläster_liten
ms_05_bläster_liten
ms_06_bläster_liten

Med anledning av planerad ombyggnad av E45 i södra Överhogdal undersöktes och borttogs en järnframställningsplats  år 1994. Blästerugnen var en “Evenstadugn”. Utifrån C14-analys antogs att ugnen anlagts på 1300-talet. C14-dateringen visade också att järnframställning pågått en bit in på 1400-talet.Källa: Riksantikvarieämbetet  RAÃ-nummer Överhogdal 47:1. Klicka på bilderna så visas en större version.

ms_01_redskapavmyrmalm
ms_08_drocksjöfyndet_liten

Bössor tillverkade i Fågelsjö

Drocksjöfyndets alla föremål, vapen verktyg och järnbarrar. Ängersjö. Finns på Jämtlands läns museum i Östersund, Jamtli. (klicka på bilden för större version)

Redskap tillverkade av myrmalm.

165px-Härjedalen_vapen.svg
ms_10_järnskodd spade

Järnskodd spade

I princip krävdes bara två personer för att sköta bränningen; en som skötte inmatningen och en som trampade bälgen. Det var alltså möjligt att sköta en ”blästa” inom ramen för ett hushåll. Arbetet var säsongsbetonat. Oftast tog man upp malmen i juni och lät den torka över sommaren. I oktober/november sedan skörden bärgats och korna tagits hem från fäbodarna rostades malmen och själva järnframställningen tog vid.

ljusstake sännsmen002

Tvåarmad ljusstake av järn, tillverkad av “Sännsmen” i Ytterhogdal

ms_11_blästa_liten
ms_12_blästa_liten
ms_13_blästa_liten

Bilder från rekonstruktion av blästerugn i Överhogdal 1998.
(Klicka på bilderna för större version)

Härjedalens landskapsvapen

ms_09_bössor_fågelsjö_liten1
ms_02_sännsmen2
ms_07_karta järnframställningsplatser2
ms_14_knipphammare

Vattendriven knipphammare.
Foto: Digitalt museum

ms_15_forbonden

Hästfora på väg till Röros marknad. En återupplivad tradition från den tid då partihandel bedrevs på vissa marknader vid fastställda tidpunkter. Frösö marknad hölls i mars.
Köpmännen gjorde sällskap, och fler och fler ekipage anslöt sig till foran ju närmare marknadsplatsen man kom.

Website_Design_NetObjects_Fusion