HÄRJEDALENS SKOGSBYGD

    SKOGSBÖNDER

INNEHÅLL:

JORDBRUK I SKOGSBYGDEN

Södra Norrland började uppodlas för ca 2000 år sedan. De första gårdarna låg vid kusten. Därefter spred sig jordbruket längs älvdalarna och till Storsjöbygden där det fanns goda odlingsjordar.
Skogsbygden med sina milsvida skogar började inte bebyggas och odlas förrän 1000 år senare.
De nya jordbruk som växte fram där skilde sig från de äldre, delvis av naturliga skäl. De var mindre och hade lägre avkastning, eftersom norrländska inlandet inte lämpar sig särskilt väl för jordbruk. Skogsbygden är frostlänt och har kort odlingssäsong. Stora arealer täcks av myrmarker, berg, sten, flyttblock och sandmoar, och den odlingsbara jorden är mager och kalkfattig.
 
Boskapsskötsel blev viktigare än åkerbruk, och jordbruket fick inslag av fångstkultur. I de bördiga jordbruksbygderna var själva gården med inägor det centrala.  Avgränsningen mot utmarken utgjorde också en mental gräns – gränsen mellan kultur och natur. Även i skogsbygden var inägorna inhägnade, men mentalt var gränsen mellan inägor och utmark mycket mer flytande. I det dagliga livet var inägornas resurser sammanflätade med utägornas.
 
För att överleva krävdes dessutom att skogsbönderna vid sidan av jordbruket hade en eller annan form av binäring. Flera forskare har försökt karaktärisera skogsbönderna med termer, som snarast leder tanken bort från jordbruk: de har haft ”flexibilitet som tradition”, varit ”mångkunniga mångsysslare” eller präglats av ”utmarksdynamik” i motsats till jordbruksbygdernas ”bondelunk”.
Under vissa perioder tycks binäringen rent av ha varit viktigare än jordbruket. Fram till mitten av 1300-talet utgjorde jakten en viktig binäring, efter digerdöden myrjärnsframställning och smide, och i modern tid skogsbruk.

 

 

OBEBYGGT MEN INTE OBEBOTT
I äldre forskning togs det för givet att skogsbygden före bebyggelse och jordbruk hade varit helt öde och folktom.  Det föreföll därför mer eller mindre självklart, att den måste ha koloniserats från de gamla jordbruksbygderna.
Jordbrukets och skogsböndernas särdrag tolkades som ett slags nödlösning; en nödvändig anpassning till de karga naturliga förutsättningarna.
Nu var i själva verket norrlandsskogarna inte alls öde och folktomma. Det har funnits jägare och fångstmän där så länge markerna varit beboeliga efter istiden. På 1000-talet då de började bebyggas, var samerna väletablerade i hela södra Norrland och ändå längre söderut.
Ett alternativt scenario är därför att det var samer som på medeltiden började anlägga små jordbruk på sina hemmamarker  Det skulle kunna förklara hemmastaddheten i skogen, inslagen av fångstkultur och binäringarnas betydelse.
Samerna var jägare,och jakten bör ha varit deras huvudnäring större delen av medeltiden även om vissa hade jordbruk som binäring.
Även järnhanteringen kan knytas till samer. Troligen var det samer som bedrev den relativt storskaliga järnhanteringen i Jämtland 200-500 e.Kr. Samma teknik som användes där, användes fortfarande under senmedeltiden i myrmalmsbältet på gränsen mellan Härjedalen/Jämtland och Hälsingland.

 

 

ÅKERBRUK
Åkrarna var små. De gav små skördar av brödsäd, ärter, bönor och rovor, och en del lin och hampa till kläder. Vanligaste brödsäden var korn, eftersom det är det sädesslag som mognar snabbast. Nackdelen med kornet är att det saknar gluten. Det går att använda kornmjöl till gröt och tunnbröd, men inte för att baka limpor.
 
Även kornet var en bristvara, och det normala var att det drygades ut med barkmjöl. Barken togs mestadels från tall. Det som användes var den tunna hinna, som finns mellan ytterbarken och veden på träden. Innan barksjoken kunde malas måste de skrapas, tvättas, läggas i blöt för att en del av den bittra smaken skulle urlakas, och slutligen torkas. Barken är kalorifattig och mättar inte, men innehåller antioxidanter, vitaminer och mineraler. Den utgjorde därför ett viktigt näringstillskott i en diet, som främst bestod av mjölkprodukter, kött och fisk. Även korna utfodrades med barkmjöl. Barkmjöl användes åtminstone till början av 1800-talet. Därefter var det vanligt att dryga ut mjölet med mosad potatis vid bakning.
 
På 1600-talet introducerades ett nytt sädesslag – svedjeråg eller buskråg. Det infördes av inflyttade skogsfinnar, dvs svedjebrukande finländare. Buskråg krävde svedjebruk. Barrskogspartier - främst gran - brändes ner och därefter såddes utsädet direkt i askan.  Buskrågen är en rågvariant, som till skillnad från vanlig råg förgrenar sig, så att en enda planta kan bära upp till 40 ax. Avkastningen var imponerande. Medan kornet gav tre till fem gånger utsädet, gav buskrågen åtminstone tio. Det sägs att buskrågen under gynnsamma år kunde ge hundrafalt igen, och kallades ibland för ”guldgräs” - inte bara på skämt. De första finntorpen i nordvästra Hälsingland utvecklades snabbt till välmående hemman. En svedjerågsplanta kräver dock större utrymme än ett vanligt korn- eller rågax. Beräknat per ytenhet blir skillnaden i avkastning alltså mindre mellan de olika sädesslagen. Stora skördar kräver stora svedjor.  Svedjebruket konkurrerade med bergsbrukets behov av trä, och förbjöds snabbt. Men inlandssocknarna i södra Norrland fick dispens, och där spred sig odlingsmetoden. De inhemska bönderna var ju inte främmande för svedjebruk, och de började också odla svedjeråg. Svedjebruket var knappast någon enkel odlingsform. Hela processen från förberedelsearbete till skörd tog fyra år, och var mycket arbetskrävande. Svedjan kunde inte användas för rågodling mer än en gång, och först efter minst 20-30 år kunde området svedjas igen. I gengäld frigjorde branden mineraler ur bergrunden vilket gynnade växtligheten. I något år kunde marken användas för havre- och rovodling, och därefter som betesmark. Den skog som så småningom växte upp bestod huvudsakligen av tall.
 
Med svedjerågen som komplement förbättrades tillgången på brödsäd, men fortfarande rådde spannmålsbrist. ”Mjölkmaten” var viktigare än ”brödfödan”. Ett verkligt tillskott i mathållningen blev potatisen då den började odlas på 1800-talet. Det var en gröda som trivdes utmärkt på de lätta sandjordarna, och som dessutom (i allmänhet) klarade klimatet.

 

 

VATTENKVARNAR
Praktiskt taget allt arbete gjordes manuellt, men enstaka tunga arbetsmoment underlättades så småningom med hjälp av vattenkraft. Dit hörde malningen av säd.
I södra Sveriges åkerbruksbygder har vattenkvarnar använts sedan elvahundratalet. Hur länge de använts i skogsbygden är okänt. I Hogdalsbygden är de äldsta bevarade kvarnarna från 1600-talet, men det bör ha funnits kvarnar betydligt tidigare. Förutom korn och svedjeråg maldes ju även bark till mjöl. Forna tiders handkvarn fungerade i princip som en mortel – sädeskorn lades i en urholkad sten och en rund sten drogs för hand runt, runt. Vattenkvarnar fungerar på samma sätt. De har en fast kvarnsten som underrede, och ovanpå den ligger en rörlig malsten, som roterar med hjälp av vattenhjulet. Den enklaste typen av vattenkvarn är skvaltkvarnen. I den ligger skovelhjulet horisontellt i vattendraget. I centrum finns en stolpe – drivaxeln – som går rakt upp genom en öppning i den fasta kvarnstenen och är fastsatt i den roterande. Då skovelhjulet roterar, roterar drivaxeln och därmed även malstenen. Den konstruktionen kräver att kvarnstenarna ligger rakt över skovelhjulet. Skvaltkvarnar måste alltså byggas tvärs över en bäck eller smal å. Det innebar att kvarnarna var små och hade låg kapacitet. I gengäld tycks i stort sett varje by haft egen kvarn. På 1780-talet fanns i Ytterhogdal ett tjugutal och i Ängersjö sex.
 
Flera av de gamla skvaltkvarnarna finns bevarade. Bland annat renoverades kvarnen i Vänsjö till ursprungligt och användbart skick i slutet av 1900-talet. Den utgör i dag ett levande museum. Några dagar i april då vattenståndet är som högst, mals där ekologisk råg från Jämtland för försäljning. Med dagens mått är kapaciteten liten, högst 5 kg mjöl per timme.
 
Skvaltkvarnarna ägdes sannolikt av de bönder som använde dem. Från mitten av 1800-talet fanns också en hjulkvarn vid Hoafors i Ytterhogdal. Den ägdes och drevs av en mjölnare. Skovelhjulet i en hjulkvarn står vertikalt. Det innebär att drivaxeln i navet pekar åt sidan och inte rakt upp. Därigenom kan kvarnbyggnaden ligga på land, och det blir möjligt att utnyttja större vattendrag och konstruera större skovelhjul. Å andra sida blir kraftöverföringen från drivaxeln till malstenen mer komplicerad. Då Hoakvarnen lades ner i mitten av 1900-talet behövdes inte längre några kvarnar i skogsbygden – jordbruket var på väg att avvecklas.

 

 

BOSKAPSSKÖTSEL
Eftersom åkerbruket var magert, blev boskapsskötseln den viktigaste delen av jordbruket.  Vanligast var kor, getter och får. Kor och getter hölls för mjölkens skull. Fåren mjölkades i allmänhet inte, utan hölls för ullens och köttets skull. 
 
Djurbesättningarna var ändå inte särskilt stora. Då Älvsborgs lösen betalades 1571 hade de flesta gårdarna i Hogdal bara 6-7 kor. Trots detta och trots den tidens låga mjölkavkastning bör det ändå ha tillverkats mejeriprodukter motsvarande ett par liter mjölk per person och dag.
Fjällkon var den vanligaste korasen. Det är en småväxt ras, som inte ger så stor mjölkavkastning. Mjölken är däremot fetare än hos andra raser, och ger mer smör.  Fjällkorna var ytterst lämpade för bete i skogsterräng. De är små och smidiga, och kan ta sig fram bland stenar och rötter utan att bryta benen, och kliva på tuvor i våtmark utan att gå ner sig i myren. Fjällkor är dessutom den enda koras som kan ’leva på hullet’. Under sommaren lagrar de bukfett, som sedan fungerar som reservnäring under vintern. Flera forskningsresande på 1700- och 1800-talet har skrivit att djuren behandlades bättre i skogsbygden än i de södra landskapen. Korna var välskötta och ryktade. I vinterladugården (”fäxet”, ”fjöset”) var det renskurat, med torvströ i båsen för att suga upp vätan. I allmänhet fanns det också sängplatser där. På små gårdar var bostadsdelen och ladugården ofta sammanbyggda med direktdörr emellan.  På vintern måste djuren stallfodras, men från det att gräset började spira i sydsluttningarna till dess frosten kom livnärde sig kor, getter och får på naturbete på utmarken nära byn eller på fäbodar. På våren flyttades därför djuren till ”sommarfäx” utanför inägorna.  På försommaren flyttade de som hade tillgång till fäbod sina djur dit. Även på fäbodarna fanns ladugårdar. Korna lämnades aldrig utomhus på nätterna.
Enstaka tjurar (”oxar” på norrländska) fanns givetvis för avelns skull, men dragoxar förekom nästan inte alls i skogsbygden. I en enkät från slutet av 1700-talet sägs, att bönderna ansåg det mer lönsamt att föda upp en ko än en oxe. Och på de lätta sandjordarna var det faktiskt möjligt att spänna en ko framför plogen, även om det troligen var vanligare att i stället låna häst av grannen.
 
1571 hade bara hälften av gårdarna i Hogdal häst. Hästar kräver så mycket bättre foder än kor och getter, att man knappast skaffade fler än det fanns behov av i byn. Hästen användes i jordbruket, som rid- och klövjehäst och för att spännas för släde på vintern, men de flesta småvägarna i skogsbygden var ofarbara med häst och vagn ända fram tills bilismens genombrott. Människor gick till fots.  I och med skogsnäringens utveckling från mitten av 1800-talet blev hästen oumbärlig, och allt fler skaffade häst. Vanligast var hästar av den nordsvenska rasen, som liksom fjällkorna var små men sega och klarade av att röra sig i terräng.  Under skogsbruksepoken måste stora mängder hö och havre köpas som hästfoder. På vintern användes hästarna i skogsbruket och under vår och höst i jordbruket. Under några veckor på sommaren släpptes de ut på skogsbete, där de fick klara sig på egen hand. Hästar är flockdjur, och ”löshästarna” letade rätt på varandra i skogen. Stora flockar samlades på bergstoppar och andra blåsiga ställen, där knott- och myggplågan var mindre. 
 
Grisuppfödning blev vanligare sedan man börjat odla potatis. Tidigare var det ont om lämpligt grisfoder. Fläsket i skogsarbetarnas kolbullar bestod till största delen av importerat, fett amerikanskt fläsk. 

 

 

FODERFÅNGST
På vintern måste alltså djuren stallfodras. Att skaffa vinterfoder hörde till de mest betungande uppgifterna, och tog i stort sett hela sommaren i anspråk.
 
På inägorna fanns också slåtterängar med hö för djurens vinterbehov. Höet från den odlade ängen täckte bara en del av behovet. Enligt ett lantmäteriprotokoll från 1754 utgjorde ängshö hälften av vinterfodret på den största gården som synades. På den minsta gården täckte ängshöet bara en fjärdedel av vinterbehovet. Spridda i utmarken fanns gläntor och längs åar och sjöar ”ängen” med naturvuxet gräs, som kunde slås. Ibland var terrängen så oländig, att det inte gick att använda lie utan man måste använda skära. Som vinterfoder användes också repat löv och lövsly, hackat granris och renlav.  Allt tänkbart användes som foder. 

Det var vanligt att korna fick vätska/mellanmål i form av ”sörpa”. Varje ko skulle ha sitt ämbar. Det tog plats, och vissa gårdar hade särskild ”sörpbod” i anslutning till la´gårn. Sörpan bestod av ett par nävar agnar, boss, hackad halm och annat svårsväljbart och svårsmält, som mjukades upp och fick dra i hett vatten.  I mån av tillgång tillsattes sedan något mer matnyttigt som barkmjöl, gröpe och hushållsrester. 
 
Trots alla ansträngningar, fick boskapen för litet och alltför kalorifattigt foder under vintern, då de dessutom var dräktiga. De blev undernärda, men på grund av den allsidiga kosten hade de däremot sällan några bristsjukdomar. De hämtade sig snabbt de goda år då det fanns bra sommarbete.
Helt oumbärligt var starrhöet, som i Norrland har högre näringshalt än i södra Sverige. För varje gård krävdes tillgång till flera myrar, eftersom en starrmyr inte kunde slås oftare än vart annat eller vart tredje år för att inte ta död på starren. Konflikter om myrslogar var inte alltför ovanligt. Starrslåttern ägde rum på försommaren innan den vanliga slåttern tog vid. Starrhö är segt och svårslaget. Lättast var det att slå mycket tidigt på morgonen innan daggen avdunstat.  Att vara slåtterkarl eller räfskulla innebar att man fick stå och gå i vatten. Ofta krävdes att slåtterfolket hade ”trögor” på fötterna för att de inte skulle gå ner sig i myren. Bärgat foder förvarades i allmänhet i hö- och lövlador fram till dess det kunde tas till gården på vinterföre. Starrhö utgjorde ett undantag, eftersom det kunde förvaras på ”vinterhässjor”, som var konstruerade så att höet inte skulle ruttna innan det kunde fraktas hem. 
 
Då skogen skiftades mellan kronan och bönderna i mitten av 1800-talet (”avvittringen”) var naturbete och utmarksslåtter fortfarande avgörande för försörjningen. Vid skiftet skiftades inte skogen mellan enskilda bönder utan bara mellan byalagen. Vid den delningen hamnade många myrslogar på fel skifte, vilket ledde till en omfördelning av utmarkslotter mellan byalagen. Exemplet nedan, som rör de två gårdarna i Känne, ger en uppfattning om hur viktigt varje enstaka hölass var för bönderna.

Omfördelning av                       
slåttlägenheter 1860                
Känne har fråndelats följande    Känne har från andra
slåttlägenheter:                            skifteslag erhållit:

Björnbergsslåtten  5 1/2 lass          Hästflon                     4 lass
Knättslåtten           5 1/2 lass          Johannismyran          2 lass
Grytån                   3 lass                Krubben                    2 lass
Råbäckslåtten        2 lass               Fagermyran               1 lass
Bäckslåtten            3 lass               Fagermyrröjdningen  4 lass
             Summa    19 lass             Björnmyran                1 1/2 lass
                                                       Nipflon                        3 lass
                                                       Brännmyran               1 lass
                                                       Bännmyrarödjningen  1 lass
                                                                            Summa 19 lass

 

 

FÄBODSKULTUR OCH MEJERIHANTERING
Fäbodskulturen sträckte sig över hela Norrland och norra Svealand, men kärnområdet var nordvästra Dalarna, Härjedalen, Jämtland och västra Hälsingland. Där hade troligen ursprungligen varje gård fäbod.
Fäbodarna på olika platser i Norrland skilde sig rätt väsentligt åt i fråga om läge, ägande, organisation, förflyttningar och traditioner, men var liksom rennäringen en typ av extensiv boskapsskötsel. Det vill säga att i stället för att utfodra boskapen på hemgården, flyttades de - ibland miltals - till naturbeten där de kunde föda sig själva. Fäbodsystemets ursprung är okänt, men det är inte otänkbart att det utvecklades av samiska bosättare. Även de samer som i huvudsak levde av jakt höll tamren, får och getter på naturbetesmark för att få mjölk till ost.
Att hålla mjölkdjur på bete långt hemifrån blir lönsamt bara om mjölken kan omvandlas till mejeriprodukter med lång hållbarhet. Fäbodarnas centrala funktion var just mejerihanteringen. Fäbodarnas “mjölkmat”, smör, ost och messmör, utgjorde en viktig del av livsmedelsförsörjningen. Den maten skulle räcka hela vintern, eftersom korna inte gav mycket mjölk under vintern.

      sb_20_ystning_kärning

              T h ostberedning. T v kärnas smör.

I hela fäbodområdet tillhörde mjölkdjuren den kvinnliga sfären. Avel, födslar, mjölkning och tillverkning av mejeriprodukter var helt och hållet kvinnornas ansvarsområde. Även bland samerna var det kvinnorna som mjölkade och tillverkade renost. Det gav knappast bondmororna högre status, men gav dem bättre kontroll över livsmedelsförsörjning och ekonomi än kvinnor i många andra sociala miljöer, eftersom mjölkmaten utgjorde en så viktig del av mathållningen. Efter det att myrjärnssmidet upphörde på 1700-talet, tillhörde också smör och kalvar de få produkter som kunde ge inkomst. Kalvarna föddes på våren och växte till sig på fäboden under sommaren. På hösten slaktades några. Vissa kvigkalvar behölls, för att ersätta gamla kor eller för att utöka djurbeståndet. Resten såldes. På höstarna gick ”oxdrifter” med levande djur söderut. En del tjurkalvar såldes till dragoxar. Många kalvar och slaktkor såldes till Bergsslagen, där skinnet behövdes till rep i gruvorna och köttet omvandlades till Falukorv.

 

 

FÄBODROMANTIK
Det vilar ett skimmer av romantik över fäbodarna. Det finns gott om nostalgiska och poetiska beskrivningar av fäbodskulturen som ”den skönaste blomman i svenskt kulturliv”. Vad som gjorde fäbodskulturen så speciell har däremot sällan diskuterats. Det trivsamma och romantiska har snarast setts som inneboende i själva fäbodssystemet. Men det fanns naturligtvis inget romantiskt alls i att stiga upp tre-fyra på morgonen, mjölka, valla djuren, kärna smör, ysta och koka messmör över öppen eld, och noga skura alla kittlar, grytor och mjölkkärl rena så att inte mjölkmaten skulle förfaras. De grå, timrade stugorna på fäboden omgivna av slåtterängar var enklare, men knappast mer romantiska än liknande miljöer i hembyn. På fäbodarna brukade finnas en stuga med några få, grovt tillyxade möbler, en lagård, ett kokhus, en mjölkbod och några uthus och hölador.  Hur romantiskt hade det varit, om den miljön från vår till höst hade befolkats av kofösare och lagårdskarlar? Tänk drängkammare – och det blir uppenbart att fäbodmiljön inte skapats av män!
 
På fäbodarna i kärnområdet arbetade främst unga, ogifta flickor och äldre kvinnor. Spädbarnsvård och småbarnspassning var oförenligt med den arbetsinsats som krävdes.  Från trångbodda stugor flyttade fäbodjäntorna in i eget rum. Utan män och barn som smutsade ner och stökade till, kunde de utveckla en egen kvinnlig estetik.  Åtminstone under senare delen av fäbodsepoken hade fäbodstugan nyskurat golv, trasmattor, stärkta gardiner, en högsäng med fint sänglinne och sängomhängen som dolde undersängen där man sov, lövruskor och ängsblommor i bunkar. Dessutom var korna ryktade, kopparkittlarna blankputsade, alla rena träkärl sköljda i hett enrisavkok för att lukta gott, och mjölkbodens golv täckt av hackat granris. På fäboden var det putsat, rent och prydligt. Det luktade gott, och stugan var prydd med textilier och blommor och löv. Det uppskattades även av män som i övrigt inte hade så mycket till övers för kvinnligt städande och pyntande. Att besökare dessutom av tradition skulle bjudas på den goda, färska fäbodmaten - något som fäbodjäntan själv sällan kunde unna sig - gjorde besöken inte mindre minnesvärda.
 
På fäbodarna levde det också länge kvar en musikform med uråldriga rötter. De instrument som användes var näverlurar, ko- och gethorn, pipor och den mänskliga rösten. 
Att få fram njutbara toner på näverlur var svårt, och horn var ett vanligare instrument. Tillsammans med annat oljud kunde också lur och horn (’tjuthorn’) användas för att skrämma bort varg och björn.  Vanligare ändå var sången. Sångerna sjöngs något nasalt och i falsett med spända strupmuskler. Ljudet var genomträngande och hördes – och skulle höras – långt, långt över vidderna. Vallåtarna saknade i allmänhet ord. Antingen de sjöngs eller spelades på horn, betraktades de snarast som arbetsredskap. Med musiken hölls boskapen samlad, och leddes och lockades till de rätta betena i skogen. Man kunde också kommunisera fäbodar emellan med hjälp av särskilda signaler. Låtarna låter egendomligt, eftersom de har en speciell tonbildning med många kvartstoner; toner som ligger mitt emellan det minsta tonavståndet på ett piano. Man växlade ofta tonart, och gjorde improvisationer allt efter behov och sinnesstämning.

 

 

ULL OCH LIN
Att hålla gårdsfolket med kläder tillhörde också den kvinnliga sfären. Vanligaste råvaran var förstås ull. Ullen skulle tvättas, kardas, spinnas till garn och vävas. Att spinna och väva var en vanlig vintersyssla. Att sticka strumpor var ofta en ’bisyssla’ under sommaren för dem som vallade djuren i skogen. 
 
Mest vävdes grovt tyg till vadmal. Proceduren att framställa vadmal påminner om tovning. Väven behandlades med vatten och såpa, och ”stampades” sedan så att fibrerna klibbade ihop till ett slätt, tätt, varmt och fuktavstötande tyg.  Möjligen stampade man till en början rent bokstavligen på väven. Senare byggdes vattendrivna vadmalsstampar. Till skillnad från skvaltkvarnarna som fanns i nästan varje by, låg vadmalsstamparna glest. En av de fåtal som finns kvar idag ligger i Sömlingsbäcken utanför Vemhån. Det vävdes givetvis också finare ylletyger med olika vävtekniker och växtfärgat garn. Av ull vävdes också fälltäcken. På vintern användes fällar av hopsydda fårskinn. För att bli ännu varmare fodrades de med yllevävnad. De var oftast mönstervävda, och där – liksom i trasmattor och lapptäcken – kunde kvinnlig skaparglädje komma till uttryck. 
 
Den andra viktiga textilråvaran var linet. Lin och hampa odlades i skogsbygden. Garnet som framställdes var grovt och inte av särskild hög kvalitet. Troligen berodde det både på sämre odlingsförutsättningar och sämre tekniskt kunnande än i de stora linodlingsdistrikten i Hälsingland. Lin tillhörde de varor som skogsbönderna köpte på Färila marknad på 17- och 1800-talet. Under den perioden gick också arbetsvandringar från Jämtland och Härjedalen till linodlingsdistrikten om höstarna. Mest ogifta kvinnor hjälpte till med linberedningen där från oktober till jul, då de återvände med lönen utbetald i lin.

 

 

ÖVERHOGDALSTAPETEN -
En av de allra äldsta inredningstextilier som bevarats till vår tid
I ett härbre intill Överhogdals kyrka hittades 1910 en smutsig och hopknölad broderad bonad. Den verkade gammal och lämnades till Föreningen Jämtslöjd, som 1912 ombildades till Jämtlands Läns Museum/Jamtli. Efter tvätt visade det sig att bonaden var hopsydd av fem långa våder, som ursprungligen var för sig använts som väggbonader. Mönstret var heller inte broderat, utan vävt i snärjteknik. Förnyad C-14 analys på 2000-talet visar att samtliga delar vävdes ca år 1100, alltså under tidig medeltid. De är vävda i stående vävstolar, där varpen hålls spänd med stentyngder nertill. Varpen är i lin eller hampa, mönsterinslagen i infärgad ull. De fyra bonaderna med djurmotiv är vävda i snärjteknik, medan den femte är vävd i dubbelvävsteknik.

Originalbonaden finns nu på Jamtli, men på Forngården i Överhogdal finns en exakt kopia. Kopian är ett resultat av laboratorieanalyser kombinerade med ytterst tidskrävande praktiskt experimenterande, som tog sin början med linodling och lin- och ullberedning med hjälp av medeltida redskap. Därigenom finns nu materialval, färgbad och vävteknik i detalj dokumenterat för de nära tusenåriga bonaderna.

Fortfarande är det en gåta var bonaden är vävd. Ullen är växtfärgad i rött, blått, gult och grönt. Vissa av de växter som använts är ovanliga i Norden. Men ullen kommer från en nordisk fårras, och tillsammans med några invävda runor visar det, att den är vävd i Sverige eller Norge.

Den största gåtan är givetvis vad bonaderna berättar. Ända sedan bonaderna hittades har olika forskare gjort sina tolkningsförsök. De vävdes i brytningstiden mellan asatro och kristendom, och bonaderna innehåller symboler från båda trosriktningarna. Flera tolkningar knyter an till de isländska sagorna och den Poetiska Eddan. Andra tolkningar betonar mer de kristna inslagen. Enligt en tolkning är det Härjedalens kristnande som skildras.
I en annan typ av analys påpekas att texctilierna har samma formspråk som de likåldriga runstenarna, och båda uttrycksmedlen visar människor, djur, skepp, vapen och byggnader. Men medan män lade tonvikten på vapen, skepp och strid då de ristade i sten, betonade kvinnor djuren i sina textilier, eftersom de var oumbärliga i hushållningen

 

.

UTMARKSRESURSER
Skogen skiftades inte förrän i mitten av 1800-talet. Det har funnits en föreställning om att den dessförinnan utgjorde en enda stor allmänning med någon slags generell allemansrätt.  I själva verket var skogen till stora delar inmutad. Varje gård hade sin utmark. Den bestod inte av en bestämd yta avgränsad mot grannarnas utmark, utan av utmarksresurser. På utmarken fanns fäbodar, mulbeten, myrslogar, näver-, bark- och torvtäkter. Vissa resurser kunde utnyttjas gemensamt av flera gårdar, medan exempelvis rätten till myrslogarna bevakades stenhårt. De olika gårdarnas utmarksresurser låg spridda i skogen. Att skifta skogen var därför problematiskt, och tvingade fram sådana omfördelningar som exemplet Känne ovan illustrerar.
 
I utmarken hämtades ämnen och råmaterial till nästan alla kärl, redskap och verktyg som användes.  Överallt där det växer björk har man använt näver.  Näver är ett lätt, lättillgängligt och lättbearbetat material, som dessutom är vattenavstötande och värmehållande. Flaknäver har exempelvis använts som våtskikt både på vinterkåtor och på stugtak. Svepasken av flaknäver, dekorativt hopsytt med björkrötter eller senor, är ett arv från samerna. I äldre tider användes enbart flaknäver i skogsbygden. Tekniken att fläta näver infördes av skogsfinnarna först på 1600-talet. Den blev därefter desto vanligare. Flätad näver kunde användas till ’allt’: korgar, väskor, kontar, skruckar (stora öppna korgar som bars på ryggen), skor, askar, fodral mm.  Björken hade också andra användningsområden.  Björkris användes till vispar och kvastar. Det kunde gå åt ett femtiotal kvastar under ett år på en gård, eftersom de användes både inomhus och utomhus. Alla lador förseddes med kvast, så att man kunde ta vara på höet intill sista rest.  De långa björkrötterna användes till rep och snören, och för att tillverka korgar och annan rotslöjd. 
Björkved användes givetvis också, och av björkaskan framställdes lut. Utspädd lut var det vanliga skur- och tvättmedlet 
 
För att tillverka gärdesgårdar, hässjestolpar, redskap och verktyg krävdes rätt träslag, rätt växtsätt och rätt storlek för ändamålet. Men det gällde också att vara flexibel och vid nya behov använda de resurser som fanns. Uppfinningsrikedomen var stor. På Älvrosgården på Skansen hålls exempelvis vindskivorna på ladugårdstaket fast av granrötter. Granen växer grunt, och på rotstammen växer sidorötterna ut i nästan 90 graders vinkel. Till taket har man tagit smågran i ungefär manshöjd, skalat stammen och låtit en av sidorötterna sitta kvar. Därigenom bildades en hake som fäster vindskivan. Själva stammen är surrad vid takåsarna med björkrötter.

sb_11_gammalurholkadvril1687

           Skål daterad 1686  tillverkad av en vril

 

 

SOCIAL STRUKTUR
I skogsbygden fanns inga gods och herrgårdar med herrskap och tjänstefolk, dagsverkstorpare och daglönare, och knappast några överhetspersoner. Alla bönder var självägande. Därmed dock inte sagt att alla hade samma ekonomi och status.  Det saknades också länge hantverkare. Bönderna ’kunde allt’. I äldre källor nämns yrkena ”smed” och ”skrubb” (skinnberedare).  Smide och skinnberedning utfördes på varje gård, men vissa bönder kan ha ansetts som specialister.  
 
Från Gustav Vasas tid börjar det finnas taxeringslängder och register, som ger information om bebyggelse och ekonomiska förhållanden. Jordeboken var en taxeringslängd som angav hur många skattehemman det fanns i socknen och deras odlade areal. ”Hemman” är en skatteteknisk term. Ett hemman var en jordbruksfastighet med eget skattetal och registrerad under en ägare. På ett hemman ställdes vissa minimikrav på åkerareal, djurbestånd och byggnader. Hemmanet skulle förutom att vara självförsörjande, även ha betryggande skatteförmåga. Lag- stiftningen varierar, men ända fram till slutet av 1800-talet var det i princip förbjudet att minska hemmanets bärkraft genom avstyckning.
Det var hemmansägarna (odalbönderna, allmogen), som skulle verkställa och bekosta kungliga påbud om exempelvis väghållning, plogning, gästgiveri med hållhästar, soldattorp för indelta soldater, fattigvård och folkskola. Det var också de som
hade rösträtt på sockenstämman, där det diskuterades (och grälades om) den mest rättvisa fördelningen av bördorna.  På 1600-talet tillsattes Kronolänsmän i socknarna, främst för att övervaka att de kungliga påbuden verkställdes och skatterna betalades in. Kronolänsman var vid sidan av prästen i allmänhet de enda överhetspersonerna i socknarna.
 Att hemmanet bara fick ha en formell ägare, och inte fick minska i värde, medförde problem vid arvsskiften. Bara en av arvingarna kunde alltså överta hemmanet. Ofta blev det äldste sonen, som då måste lösa ut sina syskon. Det var inte så enkelt, eftersom de flesta tillgångarna var bundna till hemmanet. Tvingades man sälja hela hemmanet, fråntogs släkten också utmarker och utägor, och därmed möjligheten till framtida försörjning.  Arvskiftena blev därför inte så mycket en fråga om rättvis fördelning, utan mer om hur hemman och utmarksresurser skulle kunna bevaras inom släktens ram, samtidigt som arvingarnas försörjning tryggades. I vissa fall togs arvet ut som en inteckning i hemmanet, och den inteckningen kunde ligga kvar oinlöst i generationer. Ett arvskifte berörde därför inte bara syskon utan hela släkten. Släktingar bands ekonomiskt till varandra, och den sociala strukturen i samhället var grundad på släktskap. Det förnyade samspelet vid varje nytt arvsskifte befäste och fortplantade den existerande strukturen.
 
All nybyggnation ägde rum i samband med arvskiften. Så länge ett hemman hade outnyttjade resurser, kunde en arvinge få mark avsatt för ett ”hemmanstorp” i närheten av hemgården. Torpet räknades skattetekniskt till stamhemmanet, men torparen var självständig ägare till sin gård. Om den nya gården arbetades upp till kraven för ett hemman, blev det aktuellt att skilja gårdarna åt genom hemmansklyvning. Den bebyggelse- utvecklingen pågick så länge det fanns kvar odlingsbar mark kring stamhemmanet, och det bildades små, tättbebyggda byar. Då marken där var fullt utnyttjad, kunde någon arvinge erbjudas mark på hemmanets utägor, i första hand fäboden. Det nya torpet i utmarken kunde så småningom utvecklas till ett stamhemman för ny bybebyggelse. Först på 1800-talet blev jordtillgången så knapp, att vissa nybyggare bröt mark på skogsallmänningar som inte var knutna till släkten.

 

 

SKOGSFINNAR
Mellan byarna och dess utmarker fanns skogar, som inte utnyttjades i någon högre grad. Gustav Vasa förklarade att ”sådana ägor som obyggda ligga höre Gud, Oss och Sveriges krona till”. Stora arealer skogsallmänning omvandlades alltså i ett slag till kronoskog. Gustav Vasa var inte intresserad av skogen som sådan, utan ville tvärtom helst ”borthugge den onyttige skog” och ersätta den med åker och äng, som kunde öka skatteintäkterna. Vasakungarna försökte också locka nybyggare till sina nyförvärvade skogar.  Inga invånare i skogsbygden var intresserade av det kungliga erbjudandet. Ingen ville skära av banden till sin släktgård för att bli ”stubbrättighetstorpare” under kronan. 
 
De som däremot tog tillfället i akt var de svedjebrukande finländare, som idag kallas skogsfinnar. Skogsfinnarna var vana att flytta och röra sig i okänd terräng, och de såg den täta gransskogen som en resurs. I början av 1600-talet etablerades 300 á 400 skogsfinska bosättningar i skogarna norr om Dalälven. I socknar med övervägande jordbruk eller bruksnäring bosatte sig finnarna ofta längs de skogrika och folktomma sockengränserna, där de kunde skapa sig en egen nisch baserad på skogens resurser. I skogssocknarna i södra Norrlands inland skilde sig inte längre skogsfinnarnas näringsliv från omgivningens. Visserligen var svedjerågsodling en finsk specialitet, men lokalbefolkningen var alltså inte sen att ta efter. I övrigt bedrev skogsfinnarna jordbruk på samma sätt och på samma villkor som skogssvenskarna.  Det utvecklades heller inga skarpa skiljelinjer mellan de två grupperna. Däremot dröjde det innan det skedde en verklig integrering. Skogsfinnarna hade egna nätverk och egna traditioner. De talade länge finska inbördes och gifte sig i huvudsak inom den egna gruppen. Än idag har ättlingarna stort intresse av skogsfinsk kultur och historia. 1992 bildades en nätverksorganisation, FINNSAM – Finnbygder i samverkan, som följer upp forskning, litteratur och dokumentation om skogsfinnarna.

 

 

SKOGSBRUKSEPOKEN
Skogsbruksepoken varade från mitten av 1800-talet till mitten av 1900-talet. Skogsbruket är visserligen än i dag den viktigaste näringen, men det påverkar inte längre befolkningsutveckling, bebyggelse och social struktur.

Till en början var skogsbruket ett välkommet tillskott i jordbruksekonomin. För skogbönderna var det en fördel att kunna kombinera jordbruket med påhugg som skogsarbetare på vintern.  För skogsbolagens var det mycket fördelaktigt att säsongsvis kunna lägga ut arbetet på entreprenad, och slippa allt arbetsgivaransvar. Detta blev snart nog en vedertagen norm. I den officiella statistiken redovisades skogsbruket under rubriken ”Jordbruk med binäringar”. Uppfattningen att skogsbruk enbart var en binäring, konserverade skogsbygdens näringsstruktur i hundra år, allt medan övriga Sverige successivt industrialiserades. Samtidigt förändrades den ekonomiska och sociala strukturen i grunden. I Härjedalen hamnade två tredjedelar av böndernas skog i skogsbolagens ägo. Ca hälften av gårdarna köptes helt eller delvis upp, och omvandlades till bolagsgårdar eller arrendegårdar.  Befolkningen hade tidigare överlag bestått av självägande småbönder och torpare. Under skogsbruksepoken skedde en skiktning. Det bildades en medelklass bestående av bolagstjänstemän, framgångsrika handlare och småföretagare, samt de bönder som inte sålt skog. Övriga bildade en arbetarklass av arrendatorer, småbönder och jordlösa. 
 
Under perioden ökade befolkningen. Möjligheterna att skaffa sig eget jordbruk blev färre, och allt fler måste lita till skogsbruket som huvudnäring. Utan egna gårdar blev bostadssituationen eländig, och det gällde inte bara skogsbygden utan landsbygden överhuvudtaget. För att avhjälpa den akuta bostadsbristen började staten under mellankrigstiden ge gynnsamma egnahemslån. Många skogsarbetare utnyttjade möjligheten. En mängd ”Per-Albintorp” byggdes. Reglerna hade då ändrats så att det gick att avstycka jordbruksmark till tomter och småbruk.  Förutom bättre bostad fick nybyggarna möjlighet att hålla ett par, tre kor. På 30-talet ökade alltså antalet jordbruk, men de blev igenomsnitt mindre än tidigare

 

.

EFTERKRIGSTID
Efter andra världskriget blev skogsbruket allt mer mekaniserat och allt färre skogsarbetare behövdes. Samtidigt började också jordbruket avvecklas.
På 30-talet ansågs det alltså rimligt att satsa på låg- producerande småbruk, som ett nödvändigt komplement till skogsbruket.  20 år senare klassades de små norrländska jordbruken som olönsamma, och jordbruk kombinerat med binäringar som förlegat och irrationellt. Nu gällde mekanisering, stordrift och specialisering. Det satsades på industrier, som skulle ge invånarna anställningstrygghet, månadslön, reglerad arbetstid och semester.  Delvis med statliga bidrag lades också det ena efter det andra jordbruket ner. I slutet av 50-talet fanns praktiskt taget inga mjölkkor kvar i inlandet.  Även mejerier och slakterier tvingades lägga ner.
 
De jordbruk som trots allt finns kvar idag, drygt femtio år senare, är fortfarande kombinerade med binäringar. Den anpassnings- förmåga och flexibilitet som sägs ha kännetecknat forna tiders skogsbönder, är än i dag en förutsättning för överlevnad

sb_03_skvaltkvarn
SB_04-vattenhjul
sb_05_dörrhandtag
sb_12_fjällkor2

Vertikalt skovelhjul. Ängersjö skogsmuseum.

Skogsfinnar
Teckning: Karin Grubb-Sellin

“Minke Finne”.
Teckning Lars-Ola Norén

Enligt sägnen kom den första finnen till finnmarken med-
förande en påse råg och en handkvarn.

sb_07_ostkar1
sb_08_ostränna1
sb_17_mjölkning
sb_16_silduk
SB_02_mjölktråg1
sb_18_smörkärna
sb_19_laggkärl
sb_13_fjällkor
sb_21_getter
sb_22_får

Fjällkor

sb_24_fäbodvall
sb_25_hässjevirke1
sb_28_vardagsdräkt
sb_10_växtfärgatullgarn1
sb_29_fälltäcke
sb_14_skogsfinnar1
sb_15_Minke Finne1
sb_31_svedjebruk
sb_32_potatiskvarn
sb_26_högaffel1
sb_33_ämbar

Dörrvred helt tillverkat i trä, som går att öppna både inifrån och utifrån.

sb_34_näverskor
sb_35_näverkont
sb_36_slevar1
sb_37_krälla
SB_01_dörrhandtag1
sb_38_förvaring1
sb_39_vidja
sb_40_hammarström
sb_42_patorp

Ämbar för sörpa.

Mölken silades.
Till silduk användes taglet från kosvansen.

Mjölken hälldes i mjölktråg och fick stå över natten så att grädden flöt upp och kunde skummas och hällas över i smör-
kärna.(Bild till höger-->

Det kärnade smöret tvättades, saltades och fylldes i smörtinor.

Den skummade mjölken ystades. Ostmassan östes i ostkar med hål och dekor i botten. Karet ställdes i en ostränna för att ta tillvara vasslan som pressades ur
.
All vassla kokades därefter ihop till messmör under ständig omrörning.

Tunnbrödsbak

Potatiskvarn.
Kokt potatis maldes till brödbak, rå för att framställa potatismjöl.

Svedjebränning.

“Hemigårn” i Gåssjö (riven).Ett av 1600-talets små finntorp, som utvecklades till välbeställda hemman.

Skovelhjulet till skvaltkvarn från 1600-talet. Ängersjö skogsmuseum.

Hässjevirke

Hötjuga

Fäbodar var ofta vackert belägna med vidsträckt utsikt och omgivna av blommande slåtterängar.

Foto: Jan Mark

Foto: Jan Mark

Växtfärgat garn.

Fälltäcke

Vardagskläder från Överhogdal. Långsärk av linne som varma sommardagar bars utan kjol.
Rundskuren vadmalskjol som kunde dras upp som en cape vid t ex plötslig regnskur.
Huckle, förkläde, näverskor.
I bältet hängde en oumbärlig slidkniv!
(klicka på bild för större version)

sb_44_budkavle

Plogningsbudkavle från 1770 med texten: “När snön står över skon skall bonde ut med plog”.
När en bonde var klar med sin plogsträcka lämnades budkavlen över till nästa i tur.

Förvaringsstång fastknuten i takbjälke med björkrötter.

Slevar av furu.

Björkrisvisp
Två “tväror” av grantoppar (för att röra i grytor)

Dörrhandtag, skapat av naturen.

Näverskor

Näverkont

sb_41_patorp1

Per-Albintorp från 1930-talet

Samma hus som ovan 2018, nu ett småhus i ett villaområde.

Villa från slutet av 1800-talet.
Alla i den nya medelklassen var inte beroende av jordbruk för sin försörjning.

sb_43_tunnbrödsbak3

KÄLLOR OCH LITTERATUR

Avvittringsprotokoll, Ytterhogdal 1852

Bergström-Magnusson-Raihle 1993. Härjedalens natur och kulturhistoria

Bringeus, Nils-Arvid (red) 1961: Sockenbeskrivningar från Hälsingland 1790-1791

Broman, Olof 1911-49: Olof Joh. Bromans Glysirvallur och öfriga krifter rörande Helsingland

Fale A Burmans konceptdagböcker 1894

Hembygdsgårdarna i Ytterhogdal, Älvros och Överhogdal

Lidman, Hans (red) 1963: Fäbodar

Modin, Erik 1958: De finska nybyggarna i Hogdal

Nilsson-Tannér, Mark, Svensson 1968: Härjedalen. Ett bildverk

Näver. Fornvårdaren XI

Oscarsson, Ulla 2010: De gåtfulla Överhogdalsbonaderna

Preusler, Karin 2013: Ytterhogdal - en gränsbygd. Fornvårdaren 33

Skansens hus och gårdar 1980

Wedin, Maud 2007: Den skogsfinska kolonisationen i Norrland

Wennersten, Elisabeth 2002: Gårdar och folk i skogsbygd

Vänsjö Kvarnmuseum

Ängersjö Skogsmuseum

Älvsborgs lösen 1527

Överhogdals Forngård

sb_45_jamtlilogga
sb_46_ödallogga
sb_47_vikingaskepp
sb_48_älg
sb_30_hemigårn_gåssjö1
sb_50_liten_allabonaderna

Alla bonaderna.
(Klicka på bilden för en större version.)

Såväl Jamtli som Överhogdal har hämtat sina logotyper från bonaderna

Överhogdals Forngård

sb_51_forngården_ext_liten
sb_52_fäbodromantik

Fäbodromantik på tändsticksask och i turistreklam

Website_Design_NetObjects_Fusion