HÄRJEDALENS SKOGSBYGD

SKOGSBRUK

SKOGENS VÄRDE
Skog är en vegetationstyp som består av stora trädbestånd med en undervegetation av buskar, örter, gräs, mossor, lavar, svampar och andra organismer knutna till träden och marken.
(NE).Ju mer varierad växtligheten är, desto rikare är även djurlivet.
 
Ända sedan de första jägarnas och fångstmännens tid har skogen varit en livsnödvändighet för människorna i den norrländska skogsbygden.
I mitten av 1800-talet skiftades skogen mellan kronan och bönderna (”avvittringen”). Då var huvuddelen av befolkningen bönder, men också jordbruket var knutet till skogens resurser. Skogsbönderna var beredda att betala en avsevärd extraskatt för att få behålla mer skog än de fått vid skiftet. Motiveringen var att boskapsskötseln utgjorde socknens viktigaste näring, och för att kunna behålla sina hemman var de i behov av fäbodar, mulbete och alla de myrslogar som fanns utbredda i skogsmarken.
Ungefär samtidigt började sågverken vid kusten efterfråga råvara. Timmer kunde åsättas ett penningvärde. Successivt kom skogens värde att betraktas som identiskt med timrets värde.  I de nyord som bildades – skogsbolag, skogsbruk, skogsavverkning, skogsplantering, skogsinventering etc – förändrades begreppet ”skog” från att syfta på en vegetationstyp till att enbart betyda träd/timmer.
 
Skogsbruket innebar alltså en ny epok med förändrad syn på skogen och skogens värde. Det finns en föreställning om att skogen dessförinnan varit urskog, helt opåverkad av människor. Det är nu en sanning med modifikation.
I fritt växande norrländska skogar tar tät granskog överhand och kväver all markvegetation.  Redan för ett par tusen år sedan finns spår av att människor anlade bränder för att få mer öppen mark och bättre bete. Ända in på 1900-talet har det varit vanligt att svedja för att få mark till åker, äng och betesmark.
Askan som bildas vid bränderna är näringsrik. Växtligheten gynnas av att elden frigör viktiga mineraler ur berggrunden, samtidigt som fler arter - exempelvis tall – får nytt livsrum. Härjedalens landskapsblomma mosippa hör till de växter som gynnas av bränder.
Att det på 1800-talet fanns mer tall än gran i skogsbygden, kan åtminstone delvis tillskrivas den storskaliga svedjning för svedjerågsodling, som bedrevs från början av 1600-talet till slutet av 1700-talet.  
”Skogsfinnar” införde svedjerågsodlingen i Sverige, där den snabbt förbjöds eftersom svedjandet konkurrerade med brukens behov av träkol. Norrländska skogsbygder på behörigt avstånd från all bruksverksamhet fick dock dispens, och där började även svenskar odla svedjeråg.
I första hand var det granskog som brändes. Uppvuxna tallar fälldes inte inför svedjning. De överlevde bränderna, och gav med tiden utomordentligt bra virke. I skogsbrukets barndom kunde det alltså finnas ett par hundra år gamla tallar på områden som svedjats vid flera tillfällen.
Hur omfattande svedjningen var finns inga som helst uppgifter om.
En reseskildring av en tysk resenär på väg mot Härjedalen 1799 ger intryck av storskalighet och radikal påverkan av landskapsbilden. Föfattaren ger följande beskrivning av vägen mellan Kårböle och Vänsjö, och skriver senare att samma syn mötte honom i Härjedalen:
”Runt omkring omges man bara av förbrända skogar. Här står svartsvedda tallstammar i vars toppar det kanske finns några gröna kvistar. Många av dem ligger nedfallna, urblekta och halvt förmultnande. Man tror man vandrar på en dödens åker.” Dessa ’dödens åkrar’ gav en (enda) rik rågskörd. De användes därefter till andra grödor, och fick så småningom genom självsådd omvandlas till ny skog.
Då sågverksindustrin i mitten av 1800-talet började efterfråga timmer, hade den storskaliga svedjningen upphört och tallen hade blivit ett dominerande inslag i landskapet.

 

SKOGSBOLAGEN ETABLERAR SIG
Huvudintresset för de nyetablerade skogsbolagen var givetvis att få tillgång till timmer. Det rådde hård konkurrens mellan de olika bolagens uppköpare för att komma först till presumtiva säljare.
Men det var även viktigt att skapa transportvägar för timret. Att anlägga flottleder var ett gemensamt intresse för bolagen, samtidigt som det var oerhört kostsamt. Ett samarbete var nödvändigt, och 1856 bildades Ljusnans Flottningsförening av Bergviks AB, James Dickson & Co och Marma Sågverks AB.  Då avverkningen väl skulle påbörjas krävdes lokal organisation och kontroll. Runt om i skogsbygden inrättades arbetskontor.
Det första bolag som etablerade sig i Härjedalen var James Dickson & Co, som 1852 började köpa avverkningsrätter där.
Ungefär samtidigt köpte överlantmätare P H Widmark skog i Ängersjö för att få timmer till den vattensåg han ägde i Färila. 1854 bildade han tillsammans med andra intressenter Marma Sågverks AB.
Widmark hade varit ansvarig för tidigare skifte och kände själv till befolkningen och trakten. Då andra skogsbolag började efterfråga timmer, använde de ofta välkända myndighetspersoner som förmedlare mellan köpare och säljare.

 

Skogsbolag etablerade sig och förlade sina arbetskontor i skogssocknarna. Bolagsnamnen har växlat, eftersom även den branschen har drabbats av lågkonjunkturer och felinvesteringar, som lett till konkurser, ombildningar och sammanslagningar. Förutom James Dickson & Co har åtminstone Bergvik-Ala AB, Iggesunds Bruks AB, Källskärs AB, Ljusne-Voxna AB, Marma Sågverks AB, Marma Långrörs AB, och Sandarne AB haft arbetskontor i Härjedalen.
Även kronojägare med ansvar för kronans och kyrkans skogar etablerade sig. Likaså länsskogvaktare, som hade en övervakande ställning och även skulle stå de privata skogsägarna till tjänst.
Högre skogstjänstemän som jägmästare placerades i Sveg
Strömbackens gästgiveri blev ett viktigt centrum i skogssammanhang. Det var från början ett vilställe längs den folktomma landsvägen mellan Kårböle och Ytterhogdal. Det köptes av skogspatronen Carl Pira, som utvecklade torpet till en storgård, med ståndsmässig bostad och ett gästgiveri med stall för tio hästar. Många högre skogstjänstemän bodde där på sina tjänsteresor. Förutom gästgiveri fanns där en tid även avlöningskontor, affär och postkontor.
Med bolagskontoren kom post och telegraf till bygden. Nya behov och mer pengar i omlopp gjorde det också så småningom möjligt för hantverkare och lanthandlare att etablera sig.

 

 

MARK BYTER ÄGARE
Ingenstans i landet förändrade skogsbolagens agerande den sociala strukturen så starkt som i Härjedalens kommun. 
Vid ”avvittringen” i mitten av 1800-talet skiftades skogen mellan  kronan och bönderna. Vid det skiftet tillskiftades bönderna i södra Norrland större delen av skogsarealen. (Statens skogar finns framför allt i norra Norrland) I dag ägs två tredjedelar av den skogsarealen av skogsbolag.
 
Vid avvittringen skiftades böndernas skog inte mellan olika skattehemman, utan skogen ägdes samfällt inom skifteslag. Torpare var inte representerade i skifteslagen, men hemmanstorp ägde andel i hemmanets skog och övriga torp i byskogen. Skifteslagen sålde i första hand avverkningsrätter på 40 eller 50 år till skogsbolagen, och alltså inte själva skogsmarken. Avverkningsrätterna betalades oftast med reverser som löpte med viss ränta. Lånen amorterades med en viss summa till varje delägare varje år. Försäljningen gav alltså en liten, men kontinuerlig inkomst.
Dock låg priset på avverkningsrätterna långt under marknadsvärdet på det timmer som utvanns på skiftena. Vissa av de tidiga träpatronerna skaffade sig med dagens mått förmögenheter i miljardklassen.
 
Skogsbolagen var sinsemellan hätska konkurrenter, men de hade ett gemensamt intresse av att hålla kostnaderna för råvaror och arbetskraft så låga som möjligt.
Det bildades därför (oskrivna) pris- och lönekarteller. Det fanns också en tyst överenskommelse bland uppköparna att aldrig överbjuda varandra – först till kvarn, fick först mala. Konkurrensen mellan bolagen skedde bakom kulisserna, och anas bakom några anteckningar av länsman Jöns Jönsson i Lillhärdal. Han var 1854 ombud för Voxna Bruk, och hade förberett skogsaffärer i Lillhärdal genom att sammankalla bystämmor och avtala möten med tongivande personer. Men så dyker ”Satan” upp i gestalt av handlanden Ahlin från Sveg, ombud för Dickson & CO.  Jönsson skriver att Ahlin ”var här och värpte i flera vrår”.  Efter tre dygn hade han själv bara lyckats köpa en liten del av den skog han tänkt sig, och hävdar att ”om jag varit Ahlin förutan hade jag haft varenda käft”.
 
För böndernas del innebar det samfällda ägandet i skifteslag att de kunde utnyttja utmarksresurserna på ett flexibelt sätt. Men för skogsbolagen innebar det, att de måste förhandla med alla
delägarna i skifteslaget. Dessa kunde tvista sinsemellan, ha olika synpunkter på affären och överhuvudtaget försvåra snabba uppgörelser.
Bolagen var alltså angelägna om att skogen skulle skiftas mellan de olika delägarna, och arbetade aktivt för en skiftesreform. Så småningom genomfördes också Laga Skifte för skogsmarken. Det var en mycket tidskrävande procedur. För Kyrkogrändens skifteslag påbörjades skiftet 1872 och fastställdes 1888. I andra skifteslag tog skiftesproceduren ännu längre tid. I Ängersjö lagfästes inte skiftet förrän 1921 efter en bitter och uppslitande process mellan Marma Sågverks AB och bönderna i Ängersjö. Processen pågick i 30 år, och avslutades i Högsta Domstolen till bolagets fördel.
 
Då skiftet väl genomförts kunde skogsbolagen förhandla med varje enskild skogsinnehavare för sig. Men långt dessförinnan började bolagen använda sig av en ny strategi. I stället för att köpa avverkningsrätter eller skogsskiften av skifteslaget, köpte de in sig i skifteslaget genom att köpa upp enskilda fastigheter. Med gårdsköpet följde delägande i samfälligheten, och då skogen skiftades hamnade gårdens skog alltså i bolagets ägo.
 
De hus och inägor som följde med fastighetsköpen användes som tjänstebostäder för bolagens anställda eller arrenderades ut. Många bönder blev arrendatorer på gårdar, som i generationer gått i arv i deras släkt.
Gårdarna hade inget egenvärde för bolagen, utan köpen var en väg att få kontroll över skogen. En chef inom ett Dicksonbolag skrev 1888, att bolaget borde köpa mer skog i Ytterhogdal. Enligt hans förmenande var den bästa affären att komma över hemman i fast köp. Han ansåg att hemmansköpen sannolikt skulle underlättas om säljaren erbjöds rätten att bruka gården i exempelvis 5 år utan att betala arrende, och tillade cyniskt att ”ett sådant villkor från köparens sida kan knappast ses som någon uppoffring alls”.
 
Fastighetsköpen var som mest omfattande under senare delen av 1800-talet, och det var då bolagen använde sig av sina mest hänsynslösa affärsmetoder.
Vid avvittringen 1852 fanns i Ytterhogdal åttiofem självägande skattehemman. Ca femtio av dem såldes helt eller delvis till skogsbolag.
Då laga skifte väl genomförts, behövde bolagen inte längre de inköpta fastigheterna. Under mellankrigstiden fick arrendatorer friköpa sina gårdar och boställen. I återköpen ingick byggnader,
inägor, men bara små arealer husbehovsskog.  Mark styckades också till tomter och småbruk.

 

 

SKOGSARBETARNA
I skogsbrukets barndom bestod befolkningen i skogsbygden främst av självägande bönder. Storleken på gårdarna varierade, men även små torpställen ägdes av brukaren.
I mitten av 1800-talet var emellertid all odlingsbar jord utnyttjad samtidigt som befolkningen växte. Både hemmansägare och småbönder var beroende av biinkomster för att kunna försörja sig.
Skogsbruket var därför ett välkommet tillskott i skogsbygdsekonomin, och gav speciellt i början många nya arbetstillfällen. Innan avverkningen kom igång skulle flottleder rensas och byggas ut, markgränser skulle fastställas, rågångar markeras och huggas, basvägar stakas och skogskojor byggas. Avverkning och flottning betalades också relativt bra i början av skogsepoken. Högsta timpenningen i skogsbrukets historia i förhållande till penningvärdet uppnåddes på 1870-talet.  Sannolikt förhindrade skogsbruket en massutvandring till USA. Från Hogdalsbygden var tvärtom emigrationen lägre än riksgenomsnittet under 1870-talet.
 
Samtliga arbeten som erbjöds var engångsjobb eller säsongsarbete, vilket - till en början - passade lokalbefolkningen bra, eftersom jobben kunde kombineras med traditionellt jordbruk. Att skogsarbete var en biförtjänst och inte ett yrke, ansågs länge som en självklarhet. Skogsbruket registrerades i den officiella statistiken under rubriken ”Jordbruk med binäringar”.
Skogsbolagen anställde tjänstemän och skogvaktare men sällan arbetare – inte ens säsongsvis eller för enskilda projekt.
De lade i stället ut allt arbete på entreprenad.
Det finns därför inga äldre uppgifter om hur många som faktiskt arbetade i skogen. Det var först i samband med att Allmänna olycksfallsförsäkringen infördes 1918, som bolagen tvingades föra ”avlöningsbok” med namn, adress, arbetsdagar per månad och arbetsförtjänst för varje enskild arbetare på deras skiften.  På avverkningsplatsen behövdes huggare, ”brosslare” (lastare) och ”körare” med häst. Det var hästägaren som skrev kontrakt med bolaget och anställde de övriga i arbetslaget. Han åtog sig att till fast pris avverka de ”stämplade” träden på ett visst skifte under vintersäsongen. Vissa förskott betalades ut, men slutavräkningen gjordes först på våren sedan skiftet kontrollerats av bolaget.
Ofta var hästägaren själv körare och alltså en del av arbetslaget Vissa storbönder kunde ha flera hästar i skogen, och måste då också anställa körare. Hur som helst var det hästägaren och inte bolaget som var den formelle arbetsgivaren. 
 
Både mängden timmer och platserna för avverkningen varierade år från år, och arbetarna fick söka sig dit där det fanns jobb. Skogsbruket var arbetskraftskrävande, och år med stor avverkning kom en stor del av arbetskraften långväga ifrån.  Exempelvis arbetade 1861 i Vänsjö 85 körare med häst, vilket motsvarar en arbetsstyrka på nära 300 personer. Av de 85 körarna kom bara 12 från Vänsjö/Ängersjö. Av de övriga kom de flesta från andra delar av Hälsingland.
 
Med tiden kom allt fler av säsongsarbetarna från Värmland. 1872 arbetade 93 körare i Vänsjö. Även nu kom 12 från Vänsjö/ Ängersjö, medan över hälften kom från Värmland.
I Värmland hade det sedan länge bedrivits skogsbruk och kolning. Värmlänningarna hade större vana, större hästar och bättre redskap än norrlänningarna, och uppskattades därför av bolagen.
För säsongsarbetarna från Värmland tog vandringen till Härjedalen och nordvästra Hälsingland ca 14 dagar. Vägen gick över Orsa Finnmark till Fågelsjö. Därifrån vek vissa av mot Lillhärdal; andra mot Ytterhogdal och Kårböle.
30-40 körare med häst kunde ha sällskap. Med sig hade de huggare och brosslare. På flaket hade de verktyg, kokkärl, sängkläder och matsäck.
Värmlänningarna hann inte ens hem till jul för att proviantera, utan stannade hela avverkningssäsongen. De måste därför också ha med sig hjuldon för att sätta på slädarna vid hemresan, som ofta skedde i ”föresfallet” (tjällossningen).
De flesta värmlänningarna återvände hem på våren. Under skogsepoken bosatte sig dock nära 300 värmlänningar bara  i Ytterhogdal för kortare eller längre tid. Flera gifte sig med flickor från byn.

 

 

SKOGSARBETET
Under de första hundra åren i skogsbrukets historia utfördes praktiskt taget allt arbete manuellt. 
Skogsarbete betraktades inte som ett yrke, och skogsarbetare betecknades i kyrkböcker och i statistiken som ”arbetare” eller ”grovarbetare”.
Men självklart krävde skogsarbetet yrkeskunnande. Utan planering, kunskap om trädfällning, anpassning till terräng och väderlek och samordning mellan olika arbetsmoment, skulle avverkningsplatserna ha omvandlats till gigantiska plockepinn. Kunskapen kom med erfarenhet, och ofta fick pojkar börja jobba i timmerskogen redan i tretton-fjortonårsårsåldern.
 
Avverkningen, ”drivningen”, ägde rum under vintern.
För att kunna forsla fram timret till närmsta flottningsled krävdes att marken var frusen och snötäckt. ’Basvägarna’ från de skiften som skulle avverkas drogs över så slät mark som möjligt och ofta över myrar och småtjärnar. Vägarna iordningsställdes innan drivningen började, och krävde att man röjde sly och ibland byggde broar och förstärkte underlaget.
De träd som skulle fällas på skiftet måste ha ett visst minimimått. Dessa träd valdes ut och fick en markering – ”stämplades” - redan under sommaren.
Fällningen började oftast med snöskottning, eftersom träden skulle fällas med så liten stubbe som möjligt. Efter fällningen skulle trädet kvistas, barkas och apteras, dvs delas i avpassade längder beroende på vad timret skulle användas till.
Vissa bolag använde sig av särskilda apterare, som kunde beräkna hur varje träd skulle kapas för största möjliga ekonomiska utbyte.
Till en början användes enbart yxor - huggyxor och täljyxor med hemsnickrade skaft - både till fällning, kvistning, aptering och barkning. Avverkningen kallades för ”huggning” också sedan sågen börjat användas.
Timret på avverkningsplatsen släpades fram till en lastplats, ”lunnbänken”, i anslutning till basvägen, och därifrån kördes timret till flottleden. Ursprungligen släpkörde man en stock i sänder till flottningsleden. Den grova änden av stocken lades på en liten kälke (en stötting), medan den andra änden fick släpa i marken. Sedan började man använda längre bogslädar, men länge kunde man bara lasta fem stockar på släden – tre på botten och två ovanpå.
På ”avläggningsplatsen” vid flottleden skulle timret staplas så att både långsida och kortsida syntes. Timret kontrollerades vid ”tumningen”, och märktes med skogsbolagets signatur. Timret skulle ju gå till olika sågverk och massafabriker, och måste kunna identifieras vid de olika ”skiljen” som fanns i älvarna närmare kusten.

 Med tiden blev avverkningskontrakten allt mer rigorösa. I paragraf efter paragraf ställdes krav, som om de inte följdes, skulle medföra avdrag vid slutavräkningen.
Enligt några av bestämmelserna i ett kontrakt från 1905, skulle träden sågas av jäms med marken där den var som högst kring trädet. För varje stubbe som var kapad högre upp skulle betalas 50 öre i skadeersättning.
För varje stämplat träd som lämnats kvar på avverkningsplatsen, skulle betalas 5 kronor i skadeersättning.
Bolagets ombuds anvisningar måste följas. För ”oriktigt behandlat virke” gavs ingen betalning, och uppkommen skada eller förlust skulle ersättas enligt bolagets prövning.
Anläggning och underhåll av vägar skulle kontraktstagaren själv ombesörja.
I det kontraktet krävdes också att all fällning och aptering skulle ske med såg. Huggningen gav ingen jämn snittyta, och bolagen ville få yxan ersatt av såg. Ett bolag försökte introducera sågen genom att sälja sågblad för självkostnadspris, utan något större gensvar.
Arbetarna bekostade själva sina verktyg. Yxa behövdes fortfarande och sågen var en extra investering. För att sågen skulle löna sig måste arbetet gå så mycket snabbare, att förtjänsten täckte inköpskostnaden, tidsspillan vid underhållet (sågfilningen) och risken att sågbladet skulle gå av.
Exakt samma överväganden måste arbetarna göra på 1950-talet då motorsågen på allvar lanserades i skogsbruket. Den fick sitt genomslag i början av 50-talet, men var inte i allmänt bruk förrän i mitten av decenniet.
 
Med tiden accepterades sågen. Det kom nya sågmodeller, bättre yxor och barkjärn började användas, men egentligen gjordes bara tre uppfinningar direkt för skogsbruket: timmersaxen, björnbindslet och getdoningen  (värmlandsdoningen).
Att med bara händerna få grepp om och lyfta en grov timmerstock är nästan omöjligt. Med timmersaxen fick man ett bra grepp om stocken och lyften gick lättare. Saxen var en uppfinning av en bysmed från Ljusdalstrakten, som bosatte sig och hade tillverkning i Hennan.
Ett annat problem var hur stockarna skulle fästas för att inte rulla av lasset. Tidigast användes hoptvinnade vidjor, men snart nog användes kätting som fästes med splintar. Svårigheten var att för hand spänna kättingen tillräckligt för att lasset skulle bli stabilt. Splintarna kunde dessutom släppa eller gå av. Med björnbindslet kunde timret förankras på kälken på ett säkert sätt. ’Björnklorna’ höll kättingen i ett säkert grepp, och med en hävarm kunde den spännas tills timret var fast förankrat. Getdoningen bestod av två kälkar, en framkälke (bock) och en bakkälke (get). Getdoningen kunde lastas med mer timmer, gick mjukare, följde terrängen bättre och tippade inte så lätt som den tidigare kälktypen.
Den hade också ett effektivt bromssystem. Kopplingen mellan kälken och skaklarna var utförd så, att om kälken i utförsbacke fick högre fart än hästen gled framkälken (bocken) upp på skaklarna och pressade dem mot marken. Änden på skakeln var försedd med en bromsklack av järn, som pressades ner i marken av kälkens tyngd och bromsade hela ekipaget.
Det var säsongsarbetande värmlänningar som förde med sig getdoningen, som hade sitt ursprung i Fryksdalen.  De införde även ”bossen”. Bossen bestod av ett slags krage av 2 cm tjock filt, som träddes över halsen på hästen. Över den spändes bogträet på selen fast. Bossen anslöt smidigt mot hästens bog och minskade risken för skador. 
 
Det enda tekniska hjälpmedlet i skogen innan motorsågen var vattenslipen. Yxor och barkjärn måste slipas, liksom många av redskapen i jordbruket. Det fanns därför oftast en handvevad slipsten på gårdarna. Att dra slipsten var inte särskilt tungt, men krävde ett par extra armar. Vattenslipen krävde ingen medhjälpare vid slipningen, och var också större, mer stabil och roterade jämnare.
Vattenslipar anlades i många bäckar. En finns bevarad intill Vänsjö skvaltkvarn och en annan på Ängersjö skogsmuseum.
 
Då antalet hästar ökade, blev det också efterfrågan på sadelmakare, hovslagare och smeder.
Sadelmakaren tillverkade rejäla seldon för timmerhästar och gjorde även ”bossar”.
I och för sig kunde varje hästägare själv sko sin häst. Men med tunga timmerlass på branta, isiga skogsvägar måste skon dessutom vara exakt anpassad till hästhoven för att det inte skulle ske halk- och snubbelolyckor, och därför anlitades hovslagare. Slitaget var stort under vintern, då skorna behövde bytas ungefär en gång i månaden.
Smidesmästare Lars Svensson kom till Ytterhogdal från Malung efter första världskriget, och byggde upp en verksamhet som omfattade hovslageri, smedja och snickeriverkstad för tillverkning av timmerkälkar (getdoningar) och skaklar. Lars Svenssons getdoningar blev kända och spridda långt utanför hogdalsområdet. På 1940-talet började han också tillverka en större modell av getdoningar, som skulle dras av traktorer.

 

 

SKOGSKOJAN
Säsongsarbetarna stannade från förvinter till vår, och även bybor måste bo på avverkningsplatsen åtminstone under arbetsveckan. Bolagen byggde en del skogskojor, oftast 16- manna kojor, men även 20- och 30-manna kojor. Det var ändå otillräckligt, och på vissa avverkningsplatser fanns inga kojor i närheten. I kontraktet från 1905 står att ”Kojor och stallar mm får kontraktstagaren själv utan ersättning ombesörja”. Stallar fanns inte alltid. Hästen fick klara sig med ett tak och ett hästtäcke, men i det fallet togs seldonen in i kojvärmen på natten.
 
Folke Persson från Ytterhogdal beskriver en vinter i skogen 1932:
”Vintern 1932 slog Krügerkraschen till. AB Skogsviken som vi vanligen arbetade åt inställde alla avverkningar. Vilhelm lyckades få en körning åt Svartviks AB vid Havern. Då en körare själv anställde sina huggare och brosslare hade vi arbete alla fyra bröderna. Vilhelm, Folke och Viktor (14 år) bodde i Grundvikskojan, en timrad koja avsedd för 16 man med jordgolv och en stor eldpall mitt på golvet med rökfång och skorsten i plåt. Kojan hade fyra sängar med över- och underslaf och två liggplatser på varje slaf.
Liggunderlaget på britsarna var granris, och som sängkläderna användes fällar, helst en att ligga på och en som täcke. Att ligga två i samma säng gav litet värme i den dragiga kojan, där det ofta var is i vattenhinken på morgonen.
Alvyn bodde ’uppe på skiftet’ i en huggarkoja för 6 man. Kojan byggdes på hösten av resvirke och kläddes med torv. För att få den varmare grävdes den ner en halv meter i marken. När våren kom med smältvatten blev gropen full av vatten och de fick hugga stockar att gå på.
Att bo tillsammans 16 man en hel vinter fordrar naturligtvis en hel del tolerans och disciplin. Var och en hade sin plats vid spisen, sina spikar i taket att hänga fuktiga kläder på, och en bit av bordet att äta på. Matkistan hade sin plats på golvet. Vedhuggningen skedde efter en viss turordning. Inga skrivna regler, alla visste vad som gällde och det var inget som bolaget lade sig i.
Körarna körde hem var fjortonde dag för att proviantera. De såg till att de som var kvar fick skickning hemifrån med bröd, smör, mjölk, köttbullar, tidningar mm.
De som var kvar i kojan tog fridag. Det arbetades aldrig en söndag, varken vinter eller sommar. När kyrkklockorna ringt till helgmål klockan 18.00 lördagkväll så var det helg.
Mathållet i kojan var enkelt; kolbulle och skogshuggare hör ju ihop. Kolbulle var en sorts fläskpannkaka stekt på öppen eld och bestående av vetemjöl, vatten och fläsktärningar av amerikanskt fett fläsk. I övrigt var det fläsk och potatis, köttbullar och potatis, bruna bönor och fläsk, makaroner och korv. Grönsaker och frukt förekom inte.”
 
Med tiden började skogsarbetarnas erbarmliga boende och kosthåll uppmärksammas, och 1920 ålades arbetsgivarna att svara för vettiga bostäder och stallar åt sina arbetare.  Resultatet lät vänta på sig, speciellt som skogsbolagen själva friskrivit sig från arbetsgivaransvar. 1938 kom en lag med förbud mot undermåliga skogskojor, med böter eller fängelse som påföljd mot överträdelse. Därefter byggdes bättre kojor; i många fall flyttbara baracker med rum för kocka och torkrum för kläderna.
 
I och med att skogsbilvägar började anläggas, blev det möjligt att morgon och kväll köra arbetare med bil/buss till och från avverkningsplatserna. I samband med detta förbättrade MarmaLångrör AB skogsarbetarnas bostadsförhållanden på flera platser. Bland annat byggdes I Ytterhogdal ett radhusområde med hyreslägenheter och i Vänsjö avsattes tomter för egnahem.

 

 

MATFRÅGAN
Vissa år fanns alltså hundratals mannar i timmerskogen. De behövde mat och deras hästar behövde hö och havre.
Vilka kvantiteter mat som gick åt i timmerskogen kan anas av några exempel:
En leverans till Vänsjö 1873 omfattade bland annat 5 600 kg fläsk och 90 säckar rågsikt á 125 kg.
Samma år var hästarnas totala havrekonsumtion i Vänsjö drygt 76 000 kg.
Till ett kocklag i Kårböleskog inköptes en vecka i januari 1896:

300 kg rågsikt

100kg vetemjöl

2 tunnor +1 kagge salt sill

29 kg kabeljo

10 kg fläsk

1 kg russin

5 kg bitsocker

6 kilo bruna bönor

3 kg mannagryn

5 kg makaroner

15 kg kaffe

25 kg krossocker

2 kg såpa

 

 

 


Mjölk och potatis kunde köpas lokalt, och likaså kött.

Från Fågelsjö i Orsa Finnmark följde värmlänningarna ”Storoxvägen” mot Hogdalsbygden. Tidigare användes den vägen för ”oxdrifter”. Årskalvar, främst tjurkalvar, och slaktkor fördes på höstarna till Falu koppargruva, där de slaktades och skinnet blev till rep i gruvan och köttet falukorv. I och med skogsbruket kunde lokalbefolkningen sälja köttet till skogsarbetarna i stället.
På 1860-talet grundade Ole Dahl ett grovbageri i Ytterhogdal. Han kom som vandrande bagargesäll från Norge och blev kvar i bygden. Hans limpor utgjorde en viktig del av kosthållet i skogskojorna.
Allt övrigt måste fraktas med foror från Hudiksvall eller Ljusdal. Först efter det att Inlandsbanan mellan Sveg – Östersund invigts 1921, kunde varor fraktas på tåg till Ytterhogdal.
Det fanns inga affärer i skogsbygden. Fram till mitten av 1800talet hade all handel varit förbehållen köpstäderna; för Härjedalens del Hudiksvall. Skogsbönderna hade tidigare gjort ett par, tre marknadsresor per år. I och med skogsbruket blev hästforor en vanlig syn på vägarna, ofta 10-15 i följe.  Forkörning blev en inkomstkälla. Bland körarna fanns både män och kvinnor, och till och med barn på tretton-fjorton år. Vissa körare var välbärgade bönder som ville tjäna en slant extra, andra avsigkomna individer som med en utsliten häst och i permanent rus hade körningen som yrke.
De som behövde en vara beställde den, och fick den så småningom hemkörd från Hudiksvall eller - efter Norra stambanans tillkomst - Ljusdal.
Vissa skogsbolag började i stället själva beställa större mängder efterfrågade varor och sälja dem ute på avverkningsplatserna. Detta utvecklades till ren brukshandel. Påslaget på försäljningspriset var ca 10 %, vilket gav vinst även borträknat fraktkostnaderna. Arbetarna fick handla på kredit, och skulden drogs av vid slutavräkningen på våren. Det innebar att många knappt hade någon förtjänst över efter vinterns slit, och i vissa fall till och med en skuld.
Sedan städernas handelsmonopol upphävts, kunde även privatpersoner öppna lanthandel. Det behövdes bara ett lass varor och ett tomt utrymme för försäljningen.
Ett exempel är Olof Petter Engström, far till konstnären Leander Engström, som drev lanthandel i Grubban i ett par år. I Grubban fanns bara två gårdar, och kundkretsen måste ha varit arbetare på någon drivning i närheten.
Så småningom etablerade sig flera lanthandlare  I lanthandeln fanns allt - karameller, hostmedicin, kaffe, socker, gryn, hö, havre, synålar, yxor, spik, kläder, skor, hårpomada, metkrokar, lysfotogen, snus och tobak, beckolja för myggen … Även privathandlarna lämnade ut varor på kredit; skulder som skulle betalas med vinterns förtjänst i skogen.
Som ett alternativ till privathandeln bildades konsument- kooperativ.  ”Kooperativa” var ekonomiska föreningar som skulle driva handel utan vinst. Ett eventuellt överskott kom medlemmarna i föreningen till godo som återbäring. En andra princip var att ingen kredit fick förekomma. Medlemmarna skulle frigöra sig från skuldfällan. Alla uppskattade inte den nya affärsidén, som bland annat uppfattades som illojal konkurrens och ett socialistiskt hot. Trots allt överlevde både Kooperativa och privathandeln. 
 
Skogsägarnas beslut om var det skulle avverkas och hur mycket påverkade givetvis arbetarna. Men även handelsmän och hantverkare drabbades av lokala konjunktursvängningar.
1930 minskade omsättningen i den kooperativa affären i Ytterhogdal och det förklarades med att:
”I fjol sommar hade jägm. T Lind en massa arbetare vid Norra Skogen som provianterade i kooperativa, dessutom fanns arbete inom Ytterhogdal även på många andra ställen. Nu däremot finns knappt något arbete här utan de som brukar handla i kooperativa affären har sitt arbete i Rätan.

 

 

SKOGSBRUKETS KVINNOR
”Skogsbrukets kvinnor” leder tanken till kockan – den ensamma kvinnan bland råbarkade skogsarbetare och rallare. Det var ett tufft arbete, men inte otryggt. Överallt var det en dödssynd att ofreda en kocka. Vissa kockor har blivit legendariska, och kockan i gemen gjorde mycket för att förbättra både mathållningen och stämningen på arbetsplatserna.
Vissa bolag byggde även bageri på avverkningsplatserna, med en bagerska som sålde bröd till arbetarna.
Ett fåtal kvinnor arbetade själva som skogsarbetare, och flera hade jobb som forkuskar.  
 
Den stora majoriteten av kvinnorna inom skogsbruket var ändå ’skogsarbetaränkorna’.
Vissa fick halvårsvis axla hela ansvaret för hem och hushåll, barn och kreatur. Hon måste klara både kvinnfolksgöra och karlgöra, ensam fatta alla beslut, och försöka få ekonomin att gå ihop i väntan på vinterns inkomster.
Att ha män, bröder och söner som kom hem och provianterade var eller varannan vecka var naturligtvis en trygghet, men knappast mindre arbetskrävande. Även de kvinnorna hade ju under arbetsveckorna hela ansvaret för hemmet. Eftersom inga affärer var öppna på helgerna, måste de också se till att de köpevaror som behövdes vid provianteringen fanns hemma. Det kunde gälla amerikanskt fläsk till kolbullarna, tändstickor och fotogen till lampor och lyktor.
Männen kom hem på lördagskvällen, trötta, frusna och hungriga, och förväntade sig bli uppassade.
Folke Perssons lillasyster Sigrid minns att innan karlarna gav sig iväg igen på söndagseftermiddagen, skulle deras fuktiga kläder tas in och torkas framför köksspisen, lappas och lagas. Odiskade mjölkhämtare och matlådor med torkade matrester skulle diskas och fyllas på nytt. Karlarna skulle tvätta och raka sig.
Elden i köksspisen måste hållas vid liv, och på spisen skulle det dagen lång värmas vatten.  Att i åtskilliga vändor hämta ved från vedboden och vatten från brunnen, blev en del av helgdagsjobbet.
På tredjedag jul brukade kvinnorna tvätta för att kläderna skulle hinna torka innan männen gav sig iväg igen efter helgen. Man tvättade i la´gårn och lät kläderna frystorka utomhus och sluttorkade dem sedan framför köksspisen.
Även efter helgmålsringningen på lördagkväll måste mjölkning,  matlagning, disk, barnpassning och annat kvinnfolksgöra ändå utföras!

 

 

INLANDSBANAN
Inlandsbanan mellan Kristinehamn och Gällivare var den sista stambana som byggdes i Sverige. Sträckan Sveg-Östersund invigdes 1921.För befolkningen längs banan var det början till en ny tideräkning - före och efter inlandsbanan.
Ändå byggdes inte banan med tanke på befolkningens bästa. Den skulle gynna försvaret och det norrländska näringslivet. Banan planerades gå så rakt som möjligt mellan Sveg och Östersund, vilket innebar att den praktiskt taget inte skulle passera någon bebyggelse. Efter opposition och uppvaktningar ändrades sträckningen, men fortfarande ligger Älvros och Ytterhogdals järnvägsstationer drygt en halv mil från samhällena.
För skogsbolagen blev järnvägen ett viktigt alternativ till flottningen. Timmertransporterna på Inlandsbanan blev speciellt viktiga under andra världskriget, då större delen av Stockholms veduppköp kom från Härjedalens skogsbygd.
Med järnväg blev det också lönsamt att kola “skrävirke” som inte kunde användas som sågvirke eller massaved och tidigare bara kasserats. Bergslagen efterfrågade träkol, men tidigare hade kolet varit omöjligt att frakta från Norrland. Varje anhalt längs banan utrustades med kolbrygga för lastning av träkol.
Med järnvägen kom för övrigt också den första skogsbilvägen. Innan själva banbygget påbörjades, bröts bilväg längs sträckningen för att frakta syllar och räls. “Materialvägen” används fortfarande.

Efter kriget tog biltrafiken fart. Järnvägar; speciellt inlandsbanan som aldrig elektrifierats, ansågs föråldrade. Det fanns planer på nedläggning. I det läget bildades IBAB, Inlandsbanan AB, av de 15 kommunerna längs banan från Mora till Gällivare, som köpte banan från Banverket och nu svarar både för banunderhåll och för trafik.

 

 

SKOGSBRUKET MEKANISERAS
Med tiden minskade dimensionerna på de träd som fälldes, och då uppstod frågan om hur mycket som kunde avverkas utan att återväxten drabbades. Under mellankrigstiden fick skogsbruksforskning ökad betydelse. Bland annat mättes den årliga tillväxten i de svenska skogarna, och frågor började ställas om ökad tillväxt, modernare avverkningsmetoder och växtförädling.
 
De frågorna blev ännu viktigare efter andra världskriget, eftersom avverkningen varit stor under kriget.  Sveriges skogstillgångar hade naggats i kanten, och det var av riksintresse att öka tillväxten.
Helt i tidens anda ansågs lösningen vara ett industrialiserat skogsbruk. De politiska regelverken gynnade mekanisering, stordrift och specialisering. 
 
Stordrift inom skogsbruket innebar att kalhugga stora ytor. Kalhyggena måste återplanteras, specialiserat till ett och samma trädslag. Det skedde tidigast genom frösådd, men det blev allt vanligare att sätta plant som odlats i plantskolor, främst gran, tall och den importerade contortatallen.
Kemikalier användes för att få bort slyn, som slog rot på hyggena,  bland annat växtgiftet Hormoslyr.
Mekaniseringen gick etappvis.
Hästen ersattes av bandtraktorer, som så småningom fick hydraulisk kraftöverföring. Skogsbilvägar anlades, och timret började transporteras på lastbil i stället för på flottleder. All flottning i Ljusnans flottningsområde upphörde 1967. Lastningen underlättades successivt med wirekranar, vinschar och griplastare.
Själva avverkningen skedde länge för hand, även om motorsågen kom i allmänt bruk. På 1970-talet kom processorer som kunde kvista och barka de fällda träden, och skördare som kunde klara hela avverkningsprocessen.
Snart nog fanns alltså maskiner för avverkning, lyft och transporter, och det blev möjligt att på kort tid kalhugga stora arealer.

En för skogsbygden positiv effekt av mekaniseringen var det förbättrade vägnätet. Skogsbolagens skogsbilvägar gjorde ju rent generellt skogsbygden mer tillgänglig. Genom samarbete mellan bolagen, kommunerna och vägförvaltningen förbands dessutom en hel del skogsbilvägar med det allmänna vägnätet och åtskilliga tidigare väglösa byar fick bilväg.
Det allmänna vägnätet förbättrades också; vägar breddades och asfalterades på 1950-talet till fördel inte minst för timmerbilar och annan tung trafik. Tillkomsten av Inlandsvägen, E45, utgjorde ytterligare en förbättring av vägnätet.

 

 

FACKLIG AKTIVITET OCH SKOGSÄGARFÖRENINGAR
Fackföreningsrörelsen hade svårt att få fäste inom skogsbruket. Svenska Skogs- och Flottningsarbetareförbundet bildades inte förrän 1919.
Skogsarbetet passade inte in i den fackliga mallen. Fackföreningsrörelsen hade ju sitt ursprung i industrialismen, där det gick en knivskarp gräns mellan arbetsgivare och löntagare, och rörelsen förutsatte att medlemmarna arbetade inom ett visst fack/yrke.
Skogsarbetarna å sin sida var mångsysslare, som arbetade säsongsvis inom skogsbruket. Vissa hade egna gårdar och betraktades som egenföretagare. På en avverkningsplats var det hästägaren/kontraktsskrivaren som var den formelle arbetsgivaren, och för hans del betydde strejk inte bara förlorad arbetsinkomst utan också stora skadeståndskrav. Oklara roller och inbyggda motsättningar i själva systemet gjorde det svårt både att organisera sig och komma till tals med de faktiska arbetsgivarna – skogsbolagen.
Svårigheten att bilda egen fackförening innebar inte politiskt och fackligt ointresse. Många skogsarbetare anslöt sig till närliggande organisationer som exempelvis RLF. Syndikalisterna fick stor anslutning, eftersom de inte var organiserade efter yrke.  I Ytterhogdal/Överhogdal bildades 1908 en lokalavdelning av Norrlands Skogs- och Landtarbetareförbund, och den deltog i ”Storstrejken” 1909. Efterräkningen kom i form av att de aktiva under strejken blev ”svartlistade”, det vill säga arbetslösa.
Att strejka sig till bättre villkor var i det närmaste omöjligt. Syndikalisternas lokalavdelning (LS) i Ängersjö lyckades dock påverka avtalen på ett annat sätt. Traditionellt beräknade bolagens jägmästare ut ackorden på grundval av hur mycket timmer som kunde utvinnas från en drivning. Det sättet att räkna gav mycket olika timförtjänst, eftersom vissa avverkningsplatser var mycket mer svåravverkade än andra. LS bildade kommittéer som besökte området som skulle avverkas. Utifrån de träd som bolaget stämplat för årets avverkning, räknade de ut vilka ackordspriser som krävdes för att nå en viss timförtjänst. Med den s.k. ”registermetoden” utarbetades prislistor, som kunde användas vid avtalsförhandlingar.
Genom Saltsjöbadsavtalet 1938 stärktes fackföreningarnas ställning. Inom skogsbruket avskaffades entreprenadsystemet, och arbetarna förhandlade lokalt om kollektivavtal.
 
På 1950-talet började alltså skogsarbetet ändra karaktär, men mekaniseringen gjorde inte arbetet lättare eller mindre farligt. Olycksfrekvensen var hög, och det förekom buller-, vibrations- och förgiftningsskador. Mekaniseringen ledde också till att hälften av skogsarbetarkåren bortrationaliserades under 1960-talet, vilket tillsammans med ackordssystemet skapade stress.  Det började ställas krav på att ackordssystemet skulle ersättas av månadslön. Inför Skogsarbetarförbundets förhandlingar 1965 kom en motion i frågan. 1969 inlämnades 36 motioner, och 1973 63 motioner med krav på månadslön. Förbundet tvekade eftersom skogsarbetarna i södra Sverige hade  högre inkomster än de i norra Sverige. Skulle förbundet föreslå en månadslön som kunde anses rimlig för flertalet medlemmar, innebar det att vissa andra skulle få en inkomstminskning. Förbundet ville i stället ha månadslön på försök i vissa norrlandslän.
 
1974 var ett rekordår för skogsbolagen, och arbetarna hade höga förväntningar på 1975 års avtalsrörelse. Parterna kunde emellertid inte enas innan avtalsperioden gick ut. Under den avtalslösa perioden började arbetare främst i Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Jämtlands län att strejka för månadslön. Strejken pågick från 21 mars till den 3 juni, och omfattade totalt 15 000 personer.
Strejken betraktades av vissa som vild strejk, och fick varken stöd från Skogsarbetarförbundet eller LO. Den ledde dock till ett avtal, där större delen av arbetsinkomsten skulle betalas ut som månadslön, medan en viss del fortfarande skulle utgöra ackord.
 
På sikt fick allt färre glädje av månadslönen. På 1980-talet övertogs fällningen av processorer och skördare, och ytterligare skogsarbetare bortrationaliserades.
Skogsbolagen har successivt övergått till att lämna ut arbetet till entreprenörer, som investerar i skogsmaskiner och timmerbilar och själva anställer maskinskötare och chaufförer. Skogsplantering sker fortfarande till stor del manuellt, och det arbetet åtar sig främst säsongsarbetare från Baltikum och Polen.
 
I södra Norrlands inland har skogsbolagen det största skogsinnehavet. och kunde därför exempelvis diktera priser och bilda inköpskarteller. De privata skogsägarna organiserade sig så småningom i skogsägarföreningar, och i södra Norrland är idag många skogsägare anslutna till Mellanskog
Genom föreningarna blev det möjligt för de privata ägarna att dela på kostnaderna för dyrbara skogsmaskiner. De kan även få mer eller mindre hjälp med själva skogsbruket. Vissa ägare lejer bort i stort sett allt arbete, andra ar hand om det mesta arbetet på egen hand.
Till följd av skogsbygdens avfolkning har emellertid de privata skogarna i allt större utsträckning köpts upp av investerare bosatta på annat ort.  Det leder till en ond cirkel, eftersom vinsten  av timret beskattas där ägaren är bosatt eller har sitt huvudkontor, och inte till avverknings/ avfolkningsbygden.

 

 

SKOG - INTE BARA TRÄD
Den skog som började avverkas i mitten av 1800-talet var inte orörd urskog, men skogen var självsådd naturskog med varierat växt- och djurliv.
Så förblev den ända in på 1900-talet. Skogsbolagen använde sig av ”blädning”, dvs det grövsta timret valdes successivt ut, medan övriga träd fick stå på tillväxt. De gamla stigarna som ledde till grannbyar, fäbodar, fiskevatten och bärmarker låg intakta. Markfloran berördes inte i någon högre grad av avverkningen.
 
Då skogen efter andra världskriget omvandlades till trädplantager, väckte det kritik. Växt och djurliv hotades. Kalhyggen och monokultur förfulade naturen. De stora skogsmaskinerna plöjde djupa sår i marken och hindrade framkomligheten. Bark, trädtoppar och kvistar som lämnats kvar efter avverkningen förstörde stigar och bärmarker.
Sådana ’mjuka’ argument vägde till en början lätt gentemot de ekonomiska intressen som fanns.
Men dels har jakt, fiske och naturturism blivit en viktig ekonomisk faktor i sig, och kunskapen om ekologiska samband har blivit större.
Dels har erfarenheten visat att det mekaniserade skogsbruket också hade nackdelar, som till en början inte alls beaktades.
På stora kalhyggen utan skärmträd blir återväxten dålig. Hjulspåren efter tunga maskiner skapar erosion, läcker näring och skadar trädrötter, vilket i sin tur gynnar rotröta. Stora arealer med enbart ett trädslag blir känsliga för stormfällning.  
 
Det mekaniserade skogsbrukets nackdelar och skogens värde utöver timmervärdet har i högre grad beaktats i andra länder. I Danmark och vissa tyska delstater har exempelvis kalhyggen helt förbjudits.
I Sverige väger fortfarande skogsindustrins intressen tungt, förstärkt av att trä får allt fler användningsområden.
2016 års Skogsvårdslag begränsar sig till rekommendationer:
  Gör inte för stora hyggen
  Lämna impedimentmarker orörda (mark som är oanvändbar för jordbruk och skogsbruk men ofta är biologiskt värdefull)
  Undvik att skada hänsynskrävande biotoper och värdefulla kulturmiljöer
  Var särskilt försiktig när avverkningen berör områden där det finns ovanliga växter och djur
  Bevara lövinslag i barrskog under beståndets hela växttid
  Lämna den skyddszon som behövs mot vatten, impediment och bebyggelse
 Lämna alltid kvar ett antal äldre träd på hygget, gärna i grupper
 Planera avverkning och transport så att skada på mark och vatten undviks eller begränsas
 Planera skogsbilvägar så att skadorna på natur- och kulturmiljön blir så små som möjligt
 
Tyvärr är södra Norrlands skogsbygd det område där rekommendationerna följts allra sämst.

I takt med att de fossila bränslena utfasas, får trä allt större betydelse och fler användningsområden.Den odlade skogen blir därför allt viktigare, men behöver inte nödvändigtvis innebära kalhyggen och enformiga trädåkrar.
Skogssektorn har tillsammans med Skogsstyrelsen tagit fram ”målbilder” för olika typer av skog, för att lokalt kunna ta bästa möjliga miljöhänsyn.  
Av den skogsareal som ägs av Mellanskogs medlemmar är nära 40 % miljöcertifierad, vilket innebär att särskilda krav ställs på bra skogsskötsel och miljöhänsyn. I kraven ingår också att medlemmarna frivilligt avsätter mark för naturvårdande ändamål.
Trots allt är alltså trenden att skogsbrukets intressen integreras med andra intressen. Förhoppningsvis kommer begreppet ”skog” så småningom att återfå sin egentliga betydelse:
”en vegetationstyp som består av stora trädbestånd med en undervegetation av buskar, örter, gräs, mossor, lavar, svampar och andra organismer knutna till träden och marken”.               

SBR_01_lusugn
sbr_04_bågsåg1
sbr_05_mororsåg

Lombard motorsåg. Sannolikt tillverkad under 1950-talet

sbr_06_skog

En självklar produkt som kanske i någon
 mån underlättade det hårda slitet.

Bågsåg med båge av naturligt böjt trä

INNEHÅLL:

sbr_08_trappa_liten

Trappa i en träpatrons villa. Vissa träpatroner hade råd att bygga sig  privatpalats.

sbr_14_huggare
sbr_15_växtodjurarter

Antalet växt- och djurarter i de svenska skogarna.

sbr_16_granskog
sbr_17_skogsbrand

Risig gammal granskog med mycket död ved hade ringa timmervärde.

Skogsbränder har i alla tider föryngrat skogen och bidragit till den biologiska mångfalden.

sbr_18_strömbacken_stall

Strömbacken. På den nu förbuskade stallbacken i förgrunden fanns plats för foror med många hästar. I stallet stod tjänstemännens hästar och gästgiveriets hållhästar för dem som reste utan egen häst

sbr_19_skullbro

Böndernas extrainkomst kunde investeras i nya ladugårdar med höskulle och skullbro.

sbr_13_kästkarlar
sbr_20_lanthandel

Lanthandel till vänster.

Proviantering. På det bakre lasset ligger hästarnas hö.

sbr_09_fora1
sbr_11_timmerbil1
sbr_10_timmerlass1

Med bil i stället för häst från avverkningsplatsen till avlägget vid flottleden. Det bakre lasset fraktas fortfarande på medar. 1940-tal.

sbr_21_griplastare1

Griplastare 1962

sbr_22_skogensprodukter

Trädets utnyttjande idag.

sbr_23_eldpall

Eldpall: skogskojans värmekälla, kök och torkskåp.

Lusugn. Ohyran frodades i kojorna. En del försvann genom att lägga kläder och fällar ovanpå den heta “lusugnen”.

Tvätten frystorkas

Aptering. De fällda och kvistade träden kapades i föreskrivna längder innan de barkades.

sbr_25_skogskoja

Skogskoja

sbr_26_avlägg

Vid avlägget. Männen håller stukyxor i händerna. Yxorna användes vid tumningen då timret mättes och märktes med bolagens stukmärken.

sbr_12_hästkörare

Tillbaka från avlägget. Med tomt lass drogs “geten” upp på “bocken”.
Klicka på bilden för tydligare version.

Mosippa

sbr_27_skogsskördare

Modern skogsskördare

sbr_29_lunning

Lunning - framkörning av virket från avverkningsplatsen

sbr_30_tillavlägget

Till avlägget vid flottleden

sbr_31_timmerlass1
sbr_32_mosippa

KÄLLOR

Alderstrand, Roger 1995: De ordentliga (s.135 f)

Cras, Fernros, Persson 1999: Som vi minns - Lillnäset 1882-1998

Eliasson, Per 1997: Från agrart utmarksbruk till industriellt skogsbruk

Hogdalskrönika 1982/83, 1984/85

Johansson, Ella (red) 2002: Periferins landskap

Järnankar, Frans 1991: När skogen fick värde

Kardell, Jan 2004: Svenskarna och skogen II

Nationalencyklopedin (NE)

Preusler, Karin 2013: Ytterhogdal - en gränsbygd

Skogsstyrelsen 1999: Grönare skog

2016 års skogsvårdslag

Ytterhogdal - Näringsliv mm under tidigt 1900-tal.

Muntliga uppgifter från gamla skogsarbetare

Wetterberg, Gunnar 2018: Träd. En vandring i den svenska skogen.

sbr_33_lastbrygga

På alla järnvägsstationer byggdes lastbryggor för träkol.
Teckning: Ingrid Cras

Skogsarbetare.
Skulptur av Emil Näsvall vid Svegs kyrka.

Illustrationer Ingrid Cras

sbr_34_skogsarbetarennäsvall_400x711
SBR_02_skorpåtork1
SBR_07_snus1
sbr_24_frystorkning_400x231
Website_Design_NetObjects_Fusion