Befolkning och näringsliv under 8000 år
INNEHÅLL:
DE FÖRSTA INVANDRARNA
Äldre stenåldern
För drygt 11 000 år sedan hade inlandsisen smält i Sydsverige och längs Atlantkusten. Växter och djur spred sig norrut och i villebrådens spår följde jägare.
Dessa första invandrare hade sitt ursprung i en folkgrupp som redan för över 40 000 år sedan invandrat till Mellanöstern från Afrika. En gren rörde sig mot Västeuropa, men blockerades av inlandsisen i många årtusenden innan renjägare kunde ta sig till Sverige. Säljägare tog sig i kanot ända upp till Nordkalotten.
En närbesläktad gren spred sig i stället olika vägar över Asien mot Sibirien, som var isfritt under senaste istiden. Vissa av de sibiriska jägarna fortsatte till Amerika över den dåtida landsförbindelsen och blev anfäder till inuiter och Nord- och Sydamerikas urbefolkning. Andra spred sig västerut till södra Finland och Nordkalotten. På Nordkalotten möttes alltså sydliga och ostliga stenåldersjägare, som med tiden fått olika utseende, språk och teknik att bearbeta sten till redskap och vapen. De levde länge parallella liv, men kom så småningom att integreras.
För 9 000 år sedan var större delen av Sverige isfritt. Växter och djur kunde sprida sig över landet både från söder och från norr, och södra Norrland utgör en gränszon. DNA-test har visat att exempelvis älg och björn söder om zonen kommit söderifrån medan djuren norr om zonen kommit norrifrån.
Även människorna spred sig från både söder och från norr. De nordliga stenåldersjägarna spred sig söderut längs både ostkusten och atlantkusten ner till södra Sverige och även in i landet, där de två folkgrupperna blandades med varandra. Redan under äldre stenåldern fanns förbindelse mellan Tröndelag vid atlantkusten och Medelpad vid Bottenhavet över Storsjöbygden i Jämtland.
På många platser i södra Norrland har gjorts stenåldersfynd, och en boplats i Ängersjö i NV Hälsingland har daterats till
5 700 f Kr. Människorna som för nära 8 000 år sedan tillverkade vapen och verktyg, jagade och grillade älgkött i Ängersjö kan ha haft anor både från söder och norr.
JORDBRUK I SÖDER, FÅNGSTGROPAR I NORR
Yngre stenåldern
Under äldre stenåldern levde människorna uteslutande av de växter och djur som fanns i naturen, och de förflyttade sig ständigt för att hitta bättre fångstplatser. För ungefär 6 000 år sedan förändrades sättet att livnära sig både i söder och i norr. Det rör sig om helt olika tekniker, men de påverkade samhällsstrukturen på likartat sätt.
Södra Sverige nåddes av invandrande bönder, som odlade säd och höll tamboskap. Bönderna spred sig över jordbruksmark upp till norrlandsgränsen.
Till Norrland kom invandrare från en ostlig kulturkrets som sträckte sig över Ryssland och Sibirien. De införde en ny jaktteknik – fångstgropar för älg och ren. Idag är fångstgropar den allra vanligaste norrländska fornlämningen.
Att gräva fångstgropar av norrländsk typ var inte det enklaste. De kunde vara ett par meter i diameter och lika djupa. För att inte de lodräta väggarna skulle rasa kläddes gropen invändigt med smala trädstammar som hölls på plats av en s.k. sparklåda i botten. Gropen blev djupare genom att den uppgrävda jorden lades som en vall runt om den. Det har beräknats att det bör ha tagit två man med stenredskap att ett par, tre veckor att tillverka en grop. Å andra sidan kunde den sedan underhållas och användas i långliga tider. Många gropar är fullt synliga än idag, men är numera grundare och vidare eftersom sidorna rasat in.
Att datera fångstgropar är ytterst komplicerat, och de relativt få gropar som har daterats utgör inget statistiskt urval. Men oavsett ålder ligger de i älgstråk där älgjägare rört sig i tusentals år och trampat upp stigar. Upptrampade stigar gör det lättare att orientera sig i naturen och därför använts generation efter generation. Älggroparna visar därför tydligare än de flesta andra fornlämningar hur människor i forntiden rörde sig i terrängen.
Fångstgropsjakten innebar inte bara en ny och tämligen arbetskrävande teknik, utan ett förändrat levnads- och tankesätt.
Liksom jordbruket krävde fångstgropsjakten framförhållning, eftersom man investerade i anläggningar som gav avkastning först efter en tid. Fångstgropar är till skillnad från pil och båge platsbundna, och jägarna blev därför också mer eller mindre platsbundna. Genom att gräva gropar annekterades strategiskt viktig jaktmark. Liksom jordbruket i söder innebar alltså fångstgroparna i norr att naturmark privatiserades. Nya odlare kunde inte slå sig ner på andras åkrar, och fångstgropar signalerade att jaktmarken redan var inmutad. Groparna kunde också liksom jordbruksmark med tiden köpas och säljas.
Då det gäller fångstgropsjakt under stenåldern är det tveksamt om den var mer lönande än traditionell jakt med pil och båge. Syftet kan istället just ha varit att markera revir. Det är möjligt att de inmutade områdena var större än vad själva groparna utvisar och varit bas även för annan jakt.
Samtidigt med fångstgroparna uppträder också hyddgrunder omgivna av skärvstensvallar med kokgropar. Anläggningarna påminner om fångstgropar. Innanför vallen är marken utgrävd och ytan bildar ett plant jordgolv. Hur själva hyddan var konstruerad är okänt. Vissa grunder är relativt små och kan förväxlas med älggropar. Andra är större. En hyddgrund i Fåssjö i NV Hälsingland är exempelvis ca 20 m lång, sju meter bred och ett par, tre dm djup. Själva vallen är ett par meter bred, och innehåller förutom jord och skärvsten även ben från älg och smådjur samt kvartsflisor från redskapstillverkning. Andra vallar innehåller mängder av älgben, och förefaller ha varit någon form av samlings- eller arbetsplats knuten till jakten.
Skärvsten är sten som använts i kokgropar och spruckit sönder på grund av upprepad, kraftig upphettning. Kokgropen bestod av en grop i marken, där man lade bladinlindat kött mellan upphettade stenar. Gropen tätades med gräs- och torvtuvor, och efter någon timme var köttet mört och färdigt att ätas (jfr ”pulled pork”).
Både själva jakten och anläggningen av fångstgropar och hyddor krävde planering, organisation och samarbete av tidigare okänt slag. Det skapades vidsträckta kontaktnät. Till gropjaktskulturen hörde hällbilder med älgmotiv som exempelvis hällmålningarna i Flatruet i Härjedalen och hällristningarna vid Nämforsen i Ångermanland. Det var platser där människor från stora områden kontinuerligt möttes. Älgen blev där symbol både för älgen som bytesdjur och de sociala och ideologiska förändringar fångstgropsjakten medförde.
INDOEUROPEERNA
Bronsåldern
För närmare 5 000 år sedan började boskapsskötare på stäppen norr om Svarta havet och Kaspiska havet breda ut sig både mot Europa och Asien. Herdefolket hade en mansdominerad, krigisk kultur som kom att prägla de områden där de bosatte sig. De talade indoeuropeiska språk, som uppblandat med lokala dialekter är ursprunget till de flesta språk som talas i Europa idag. Även asatron hade sitt ursprung i den kulturen.
Till Sverige kom de första indoeuropeerna för ca 4 500 år sedan. De talade den gren av indoeuropeiska som kallas ur-germanska och var grunden till bl. a. svenska språket. Germanerna bosatte sig liksom de tidigare bönderna i södra Sverige upp till norrlandsgränsen.
Indoeuropeerna färdades både på land och till sjöss; på land till häst eller med oxdragna kärror och till sjöss i båtar. Det hade länge funnits kanoter som smidigt och snabbt kunde paddlas längs kusterna, men de var för bräckliga för öppen sjö. I slutet av stenåldern började man tillverka större båtar i trä, som kunde trafikera Nordsjön och Östersjön, och ta manskap och stora laster ombord. Sjöfarten blev grunden till den vidsträckta handel som med tiden kom att omfatta bland annat salt, slavar, skinn- och pälsverk, bärnsten och inte minst brons.
Metall hade i viss mån börjat ersätta sten, och det fanns kopparyxor och andra kopparredskap i omlopp. Men det visade sig att legeringen koppar och tenn, dvs brons, var hårdare än koppar och lättare att bearbeta än sten eftersom det kunde gjutas. Dessutom är brons vackert guldfärgat. Det stora genombrottet skedde ca 1700 f Kr, då upptäckten av tenngruvor i England gjorde att brons kunde börja produceras i större skala.
Bronsåldern gick Norrland förbi i den meningen, att jägar- och fångstbefolkning i norr fortsatte att tillverka sina vapen och verktyg i sten. Men det finns gott om arkeologiska fynd längs norrlandskusten – även bronsföremål och spår efter bronsgjutning - som visar att Norrland redan under bronsåldern blir en del av det europeiska handelsnätverket.
SAMISK INVANDRING OCH NORRLÄNDSKA SMÅKUNGAR
Järnåldern
År 98 skrev den romerske historikern Tacitus att det fanns 29 olika folkstammar i Norrland. Siffran är förstås tagen ur luften, men speglar det faktum att Norrland var befolkat av ett flertal folkgrupper med olika ursprung, som följd av rörligheten i fångst- och jägarbefolkningen i norr.
På Tacitus tid började emellertid urbefolkningen ändra språk och kultur, påverkade dels av samisk invandring och dels inflytande söderifrån i form av svenska språket och sydskandinavisk kultur.
Samerna. Den samiska invandringen påbörjades i början av vår tideräkning och utgick från södra Finland och Karelen. Där bodde precis som i södra Sverige stenålderjägare (med sibiriskt inslag), stenålderbönder och germaner. I den folkblandningen började ca 500 år f.Kr. det samiska språket utvecklas som ett slags lingua franca i handeln längs finska kusten.
Fornsamisktalande grupper med olika ursprung kom till Norrland i omgångar, vissa från söder via Åland, andra över Kvarken och Nordkalotten. Den sista vågen tros ha nått Sverige ca 500 e.Kr. Samer förknippas numera med norrländska fjälltrakter, men samekulturen hade ursprungligen mycket större utbredningsområde än idag. På 1700- och 1800-talet fanns fortfarande enstaka ”sockenlappar” i Hälsingland, Gästrikland, Dalarna, Värmland och Västmanland.
Trots att invandrarna var i minoritet, blev deras språk och kultur snabbt dominerande. Med ökad handel kan behovet av ett gemensamt språk ha ökat, och invandrarna och deras språk hade uppenbarligen den status som lockar till efterföljd. Det antas att järnet var den maktfaktor, som ledde till att ur-samiskan kom att dominera över de äldre språken och att samiska kulturelement fick sådan spridning.
Området kring Ural är rikt på mineraler och där utvecklades tidigt metallurgi. Därifrån spred sig kunskapen norr- och västerut. I södra Finland var därför järn och andra metaller kända sedan länge, och där tillverkades tidigt bland annat kokkärl av koppar och järn. I södra Sverige var järnframställningen relativt utbredd ca 400 f Kr, men I Norrland använde jägarna i inlandet fortfarande stenredskap.
De invandrande samerna var alltså kunniga i metallurgi. De använde silver och tenn till smycken och utsmyckningar, och kände till hur man framställer järn. Användningen av järn gav dem övertag över den äldre befolkningen. Genom att exempelvis använda järnspetsar på pilarna och järnskrapor vid skinnberedningen fick de näringsmässiga fördelar. Smedernas förmåga att hantera och forma glödande järn har dessutom överallt i världen skapat föreställningar om magi och övernaturliga krafter.
Samerna var skickliga jägare och många bosatte sig i den villebrådsrika skogsbygden, Även om jakt, fiske och fångst var huvudnäring höll de sig tidigt med tamboskap, främst får och getter. Tamrenen infördes troligen först på femhundratalet, och då som drag- och lastdjur, för att få mjölk för osttillverkning och som lockdjur vid vildrensjakt.
Befolkningen i norr omnämns som en särskild folkgrupp i skriftliga källor från början av vår tideräkning, och kallas då ”finnar” eller ”skridfinnar” (pga att de ”skred” på skidor) Skidorna blev ett samiskt kännetecken, trots att de använts långt tidigare i Norrland. De hittills äldsta skidorna i världen hittades i Kalvträsk nära Skellefteå i Västerbotten och har daterats till 3 200 f.Kr. För omvärlden var samerna ett exotiskt folkslag, och skildringarna bygger oftast på fantasi och hörsägen.
Maktkoncentration. De sydnorrländska kustlandskapen upp till Örnsköldsvikstrakten kallades Hälsingland. Parallellt med den samiskspråkiga invandringen utvecklades Hälsingland till ett småkungarike, där samhällsstruktur och levnadssätt hade tydliga sydskandinaviska förebilder.
Det bildades en maktelit med hövdingagårdar längs kusten. Dessa hövdingar kontrollerade sjöfart och handel och byggde fornborgar till försvar; de skapade kontaktnät, knöt allianser och drev handel långt ner på kontinenten.
Även näringslivet förändrades. Det hade odlats säd och hållits husdjur längs kusten sedan stenåldern som komplement till jakt och fiske, men nu får jordbruket en huvudroll på platser med näringsrik jord. Gårdarna fick permanent bebyggelse i form av långhus av sydskandinavisk typ.
Troligen är det också nu som det fornnordiska (svenska) språket börjar få fotfäste vid kusten, kanske delvis genom invandring. Det är känt att en german från Svealand bosatte sig på norrlandskusten, och blev stamfar till ca 20 % av den nutida norrländska befolkningen.
Mäktigast var småkungarna i Högom i Sundsvallstrakten. De har lämnat kungshögar (gravhögar) efter sig, och både högarna i sig och innehållet i den hög som grävts ut signalerar makt och kontroll, rikedom och långväga kontakter.
Deras maktställning var i hög grad baserat på järn. På 200-talet fann man i Storsjöområdet gott om lättillgänglig sjömalm. Av malmen tillverkades ämnen av smidesjärn, som fördes till kusten för försäljning och vidare bearbetning. Som skydd för järnhanteringen och stapelplats för skinn och järn byggdes Mjällomborgen på Frösön.
Skinn och pälsverk var den andra viktiga exportartikeln. I närheten av järnframställningsplatserna i Storsjöområdet fanns också fångstplatser men ingen fast bebyggelse. Troligtvis var det samer som arbetade vid blästerugnar och i smedjor, och kombinerade järnframställningen med jakt under jaktsäsong.
(Jfr ”Jakt och fiske” och ”Myrmalm och smide”)
Jämtland var storexportör av järn fram till 500-talet då sjömalmsfyndigheterna tog slut, samtidigt som sveakungarna tog kontrollen över sjöfarten norrut. Handeln fick ett avbräck men återhämtade sig på vikingatiden, även om norrlandskusten då inte alls fick den betydelse den haft under mittenjärnåldern.
KULTURER I SAMSPEL
Vikingatiden
På vikingatiden dominerade fortfarande jordbruk och handel i kustområdena, men liksom tidigare var bönder och köpmän helt beroende av ”obygden” och dess invånare för sitt uppehälle.
Bönderna behövde utmark för ved, timmer, naturbete, bärmarker och fiskevatten. Då befolkningen växte anlades nya jordbruk på de tidigare utmarksägorna. Den permanenta jordbruksbebyggelsen med långhus spreds därigenom successivt längs älvdalarna och i Storsjöbygden.
Köpmännens varor kom nästan uteslutande från skogsbygden – hudar och pälsverk, älg- och renhorn, kammar och skedar tillverkade av horn, levande rovfågelungar till falkenerare nere på kontinenten.
Skinn var eftertraktat. Adam av Bremen skrev i en krönika år 1070 att ”lika ivrigt som människan strävar efter salighet, strävar hon efter pälsverk”. Skinnvaror hade sedan länge varit högsta mode och utpräglade statussymboler, och tillskrevs dessutom halvt magiska egenskaper. Många björnskinn exporterades till Sydsverige, eftersom det där var sed att begrava döda insvepta i just björnskinn.
På vikingatiden fick emellertid den norrländska skinnhandeln konkurrens från östliga landområden, och Novgorod blev centrum för den internationella skinnhandeln. I gengäld blev timmer och framförallt tjära till vikingaskeppen en viktig handelsvara. Det förekom också transithandel med valben från Atlanten via Trondheim och Frösön. De användes bl a till spelmarker i ett populärt vikingaspel.
Exportvarorna betalades med utländska modeartiklar och
lyxvaror, men också med konsumtionsvaror. T ex berättas i en isländsk saga om en viking som på våren reste från Nordnorge till England med sitt skepp lastat med skinn och torsk, och på hösten återvände med vete, honung och kläde.
Alla samer tillhörde inte jägar- och fångstbefolkningen - exempelvis fanns en samisk handelsstation vid kusten och även samer gjorde sjöresor – men de utgjorde en majoritet av inlandets befolkning.
Samernas boplatser i skogsbygden är svårupptäckta och få har registrerats. Kåtorna var välbyggda och användes år efter år, men de var byggda ovan jord och har därför lämnat få synliga spår. Det som funnits kvar av bostäderna är härden av flata stenar. Det var länge en helt okänd typ av fornminne, och ingick därför inte i de fornminnesinventeringar som gjorts. I dag har det moderna skogsbruket med markberedning och skogsmaskiner säkert utplånat de flesta.
Samiska gravar har bevarats i större utsträckning. I skogstrakterna finns en hel del s.k. fångstmarksgravar, oftast på en udde i en sjö. Det är brandgravar utan annat innehåll än brända människoben. I fjällregionen däremot finns ett antal samiska gravhögar. De innehöll en gång rika gravgåvor, men plundrades långt innan arkeologerna upptäckte dem.
Dock har ett orört samiskt gravfält från vikingatiden i Vivallen nära Funäsdalen undersökts arkeologiskt. I de gravarna fanns många värdeföremål, också dyrgripar från fjärran länder. Det visar att även jägar- och fångstbefolkningen ingick i det internationella handelsnätverket, och att även de berikade sig på handeln.
Självklart måste köpmän och jägare haft kontakt med varandra. Det måste ha funnits handelsvägar och kanske marknader i inlandet. Att handelsmän rörde sig i fångstområdena visar fynd av balansvågar – köpmännens attribut. Handeln kan ha gått genom flera mellanhänder, och det är möjligt att kustens köpmän haft samiska samarbetspartners i inlandet med egna lokala nätverk.
Kontakten mellan samer och germaner rörde inte endast handelsutbyte, utan det förekom även kulturutbyte. Båda kulturernas traditioner finns representerade i t ex begravningsseder och bruksförermål från vikingatiden. Av skriftliga källor framgår att samiska kvinnor blev ingifta i svenska/norska högstatusgrupper, och gravfynd i Vivallen visar att en germansk kvinna var ingift i en samisk högstatusgrupp. Äktenskapsallianser var ett sätt att befästa nätverk och politiska allianser, och de svensk/norsk-samiska äktenskapen visar att samerna betraktades som jämbördiga parter.
De samiska nåjderna var aktade, men också fruktade. De ansågs ha magiska krafter med förmåga att bota sjukdomar, sia om framtiden och bringa lycka eller olycka. Såväl ”vanligt folk” som hövdingar och stormän konsulterade nåjder utan att hindras av asatron.
Vikingarna var ättlingar till de indoeuropeiska herdarna, och hade samma machokultur med slaveri och slavhandel, människooffer, röveri och plundring. Men de var också vittberesta och hade erfarenhet av andra kulturer. Makt och förmögenhet vägde tyngre än etnicitet och religion, och de var inte främmande för tanken att det kunde finnas andra gudar lika mäktiga som deras egna. Gravskicket i hövdingagravar vid norrladskusten bär förutom spår av asatro även inslag av tidig kristendom och grekisk-romersk trosuppfattning.
Dogmatismen och skräcken för otro och avgudadyrkan kommer först i och med kristendomen. Sägnen om Härjulf Hornbrytare antyder förändringen i tänkesätt. Enligt den kom vikingen Härjulf till Lillhärdal i Härjedalen på flykt från både den norske kungen och sveakungen på 700-talet, och sägnen har med all sannolikhet verklighetsbakgrund. Härjulf och hans män var krigare och inga bönder. De borde rimligen ha försörjt sig på den lönande jakten, och då använt sig av de samiska handelsförbindelserna i trakten. På vikingatiden var samerna respekterade handelspartners, och den germanska kvinna som hittades i en samisk grav i Vivallen skulle till och med ha kunnat vara Härjulfs dotter i en äktenskapsallians.
Då sägnen nedtecknades på 1200-talet sägs emellertid att Härjulf kom till en trakt ”som då var alldeles öde” och där röjde jord. Från att samerna på Härjulfs tid ha varit den dominerande folkgruppen i Norrlands inland och germanerna jämbördiga, så har de alltså i 1200-talsutsagorna inte ens existerat.
På 1200-talet var Härjedalen kristnat och tillhörde Norge. Speciellt i Norge började man tidigt från kyrkligt håll misstänkliggöra samer för magi och trolldom, och kristna förbjöds konsultera nåjder. Förföljelserna kulminerade under häxprocesserna på 1600-talet då flera nåjder brändes på bål för häxeri. Härjulfs historia nedtecknades på ett allting i Sveg på 1270-talet i närvaro av ärkebiskopen i Nidaros och flera höga kyrkliga dignitärer. Då var det kanske inte läge att tala om samröre med samer?
MEDELTIDA SKOGSBYGDSBEBYGGELSE
(jfr “Skogsbönder”)
Det är möjligt att det fanns en svensk/norsk bosättning i Lillhärdal redan på vikingatiden, och att bebyggelse därifrån spred sig i södra Härjedalen men det är först under medeltiden som jordbruksbebyggelsen i skogsbygden får större utbredning.
Forskare antog länge, att skogsbygden hade varit ren vildmark ända fram tills dess den började bebyggas på medeltiden. Så sent som på 1980-talet fanns forskare som talade om ”de folktomma ödemarkerna” i Jämtland och Härjedalen; obebodda, så när som på små rörliga grupper ”kvarlevande fångstfolk”. Vissa forskare ansåg att de sydsamer som onekligen fanns i fjälltrakterna, i själva verket var nordsamer som invandrat från norr efter det att svenskarna börjat kolonisera södra Norrland. Härjedalen med angränsande skogsbygder skulle helt enkelt ha saknat historia fram till medeltiden.
Den bebyggelse som växte fram ansågs också länge vare en följd av svensk/norsk kolonisation. Skälet skulle ha varit stor folkökning hos bondebefolkningen, i kombination med att de goda jordarna i åkerbruksbygderna redan var utnyttjad.
Nu är det resonemanget tveksamt. Grundstrukturen i samhället i Dalarna, Härjedalen, Jämtland och Härjedalen har varit ensamgårdar och inte reglerade byar. De ursprungliga gårdarna låg långt från varandra med stora utägor. Då släkten växte, byggdes nya släktgårdar i anslutning till ursprungsgården. Bebyggelsen förtätades till byar, och ingen flyttade från släkten och hembyn förrän alla resurser där var uttömda.
Att all jordbruksbygd var ockuperad i slutet av vikingatiden innebär alltså inte att den också var exploaterad. Jämtland beräknas exempelvis ha haft ca 150 gårdar i slutet av vikingatiden. Antalet växte till ca 900 gårdar fram till digerdöden i mitten av 1300-talet. Det är en enorm ökning, men i princip skulle samtliga nybyggen utan vidare fått plats intill tidigare bebyggelse och på de egna utmarkerna. Varför då bosätta sig ute i okända tassemarker?
Det är mer troligt att det främst var samer som blev nybyggare i skogsbygden. Även bland samerna bör ju både folkmängden och behovet av försörjning ha ökat.
Jakten var fortfarande ett lönande näringsfång, men frågan är om inte jaktmarkerna var väl så utnyttjade som jordbruksbygderna. Minst hälften av de registrerade fångstgroparna bör ha funnits i slutet av vikingatiden, och de som anlagts senare har främst utgjort förtätningar av de tidigare anläggningarna. På medeltiden kan knappast några nya älgstråk lämpliga för jakt gått att uppbringa.
Som komplement till jakten höll ju samerna redan både tamren och annan tamboskap som får och getter.
I ett kärvare försörjningsläge fanns möjligheten att utöka renhållningen. Det gav liksom jakten inkomster från skinn och horn, men till priset av längre säsongsvandringar för att få bete till större hjordar.
Ett annat alternativ vore att kombinera jakten med jordbruk, vilket då tvärtom krävde permanent bosättning.
Medeltidsbyarna Minne och Fåssjö i Ytterhogdal skulle kunna vara byar där de första bosättarna var samer från trakten. Byarna ligger i en gravsänka som varit befolkad sedan stenåldern. Söder om Fåssjö finns en stor skärvstensvall från stenåldern, och på Stensåhällan i Havern norr om Minne finns fem fångstmarksgravar från järnåldern, sannolikt samiska Byarna är omgivna av fångstgropar och fångstgropssystem, och på tidig medeltid bör all jaktmark ha varit inmutad. Det är svårt att tänka sig att svenska nybyggare skulle ha varit välkomna att bosätta sig där.
Medan vissa storbönder i Storsjöbygden på medeltiden anlade fångstgropar i sina utmarker som binäring, anlades jordbruken i skogsbygden kanske snarare som binäring till en redan existerande fångstgropsjakt.
KULTURSPLITTRING
Jordbruksbebyggelsen och rennomadismen utvecklades parallellt under medeltiden, och så småningom uppstod en spricka mellan de två sätten att leva. Det görs märkbart genom att de renskötande samerna på 1200-talet börjar kalla sig själva för ”samer”, medan omvärlden byter ut ”skridfinnar/finnar” mot ”lappar” efter det finska ordet lapalainen, som, liksom i grunden ”finne”, egentligen betyder jägar- och fångstbefolkning.
Ett skäl kan ha varit att de religiösa motsättningarna skärpts, men med ökad jordbruksbefolkning och växande renhjordar härrörde den sig troligen inte minst ur konflikter om betesmark. Även skogsböndernas boskapsskötsel krävde stora arealer naturbete. I de fall då skogsbönderna bodde kvar på sina gamla jaktmarker, kunde alltså både ”svenskar” och ”samer” åberopa sedvanerätt till marken vid markkonflikter.
Med tiden fick bosättarna allt större stöd av både praxis och svensk lagstiftning. De norrländska ensamgårdarna hade tillgång till utmarksresurser från ett stort område. De utnyttjade resurserna räknades av hävd – även juridiskt – tillhöra gården. I medeltida salubrev överlåter säljaren sin gård ”med allt som tillhör” följt av uppräkningar som ”åker och äng, holt och hagar, skog och fiskevatten nära by och fjärran”. Nyttjanderätten till utmarken knöts till gården.
Böndernas företrädesrätt förstärks i Hälsingelagen genom en paragraf om laga intag på allmänning. För att någon skall få besittningsrätt på allmän mark ”skall han röja till tre dösar (så mycket åker att han kan skörda tre stackar säd) och bygga ett hus med fyra knutar”. Det är en paragraf som saknas i övriga landskapslagar, och i norrlandsskogarna får den klara undermeningen att runda kåtor och rennomadism inte gällde som
”laga intag”. Lagar skrivs ju på förekommen anledning, så den paragrafen låter ana att stridigheter om renbetesmark hade blivit rättssak redan under högmedeltiden.
Då liksom idag komplicerades konflikten genom att den fick etniska övertoner. Konflikter mellan jordbrukare och renägare blev konflikter mellan svenskar och samer. Därigenom kopplades rennäringen till samer, och i nästa steg kom samerna både att se sig själva och betraktas av andra som renägare/renskötare. Rennäringen blev identitetsskapande.
ETT NORSKT JÄMTLAND-HÄRJEDALEN
Norge blev ett enat kungadöme och ett kristet rike redan på 1000-talet, långt för Sverige. Svenska sveakungar träffade ändå avtal med norska kungar om gränsen mellan rikena. Den skulle i stort sett följa Kölen, och slutade ungefär vid Gäddede i norra Jämtland. Jämtland och Härjedalen räknades alltså som svenskt område.
Precis som på svenska sidan hade stormän vid atlantkusten gjort sig förmögenheter på handeln med skinn och pälsverk. I slutet av 1000-talet förstatligades handeln och blev kungligt monopol. Den flyttades också från de gamla handelsstationerna till nygrundade köpstäder.
I det jordbruksfattiga Norge hade skinnvaruhandeln direkt statsfinansiellt intresse. Norgekungarna kastade därför sina blickar också på den jämtländska skinnhandeln. Enligt Snorre Sturlasson ”företog sig den norske konungen Eystein att genom övertalning och mutor locka jämtarna att avfalla från Sverige”. Kampanjen lyckades så småningom och Jämtland förenades med Norge på 1100-talet.
Jämtland var ett oberoende land med kontakter både österut och västerut, och tillhörde i kyrkligt avseende Uppsala ärkestift. Inga radikala förändringar skedde efter föreningen med Norge, förutom att all skinnvaruhandel gick via norska köpstäder och marknader. Jämtarna fick också betala viss skatt till norska kronan. Den utgick ursprungligen enbart i pälsverk, främst mård, både från samer och från bönder.
Om Härjedalen sägs ingenting alls. Landskapet kan ha förts till Norge samtidigt som Jämtland, men kan ha räknats till Norge långt tidigare. Det är möjligt att handeln härifrån gick västerut utan hjälp av övertalning och mutor. En av de viktiga pilgrimslederna på medeltiden, ”Rombovägen”, gick från Mora till Lillhärdal och vidare via Lofsdalen, Långå, Funäsdalen, Bruksvallarna och Ramundberget genom Skarvdörrspasset och vidare till Trondheim. Med all sannolikhet var det en mycket gammal handelsled.
Samröret med Norge visar sig också i att språket i Härjedalen till skillnad från jämtskan snarast är en norsk dialekt
DEN MEDELTIDA GRÄNSEN
Den norska gränsen österut förändrades ju då Jämtland och Härjedalen blev norskt område, men exakt hur, är det ingen som vet. I Hälsingelagen finns en paragraf som rör gränsen mellan Sverige och Norge, men texten svårtolkad och de angivna platserna svåridentifierade. Enligt en tolkning gick den från Turingen mot Vitvattnet och Linälven till Älvros (Norrälvens os i Ljusnan).
Åtminstone från svensk sida ansågs alltså både Överhogdal och en stor del av Älvros höra till Sverige. Även Hammerdal och Ragunda i östra Jämtland tycks ha räknats till Sverige.
Senare försköts gränsen längre österut. Den norska expansionen skedde sannolikt under Skule Jarls ämbetstid (1223 -1237). Han var verksam under en period då den norske Jarlen var bosatt i Trondheim, och hade stor personlig makt. (Jfr. Birger Jarl i Sverige.)
Skälen till expansionen var troligen desamma som hundra år tidigare; norrmännen ville få utökad kontroll över handeln och få större skatteintäkter i skinn.
Skule Jarl kan också haft en annan fyndighet i åtanke. Precis i gränszonen fanns rikligt med myrmalm, samtidigt som Norge saknade egna järnmalmsfyndigheter. På 1200-talet hade visserligen inte järnframställningen i det området kommit igång i större skala, men vetskapen om fyndigheterna kan ha funnits.
Det norska projektet hade framgång. Hammerdal och Ragunda införlivades med det norska Jämtland.
Även gränsen mot Medelpad/Hälsingland försköts österut, men knappast så långt som planerats; 1200-talsgränsen är ingen naturlig gräns.
Medeltida gränser gick oftast genom ingenmansland mitt emellan bebodda bygder. Den nya riksgränsen däremot skar rakt igenom bebyggelsen i Haverö och Hogdal, och skilde Turingen från Haverö och Överhogdal från Ytterhogdal.
Om vi antar att norrmännen haft som mål att förskjuta gränsen österut i syfte att få kontroll över skinn- och pälshandeln, bör de ha sökt sig längs vattendrag och sjöar. Där fanns inte bara flest fångstgropar och fångstgropsystem utan även de bästa jaktmarkerna överhuvudtaget. De bör alltså främst ha intresserat sig för områdena längs Ljungan och Havern, Hoan, Linån, Linälven, Norrälven och Ljusnan. Den strategin var framgångsrik i Överhogdal och Älvros. Inom Haverö och Ytterhogdal/Ängersjö försköts gränsen visserligen också österut, men samtliga viktiga jaktområden låg fortfarande kvar på den svenska sidan..
Norrmännen måste ha mött motstånd och stoppats i sina expansionsplaner.
Det politiska läget var nu helt annat än hundra år tidigare, då svearna knappt noterade att Jämtland ”avfallit” till Norge. Staten Sverige var på väg att bildas, och 1164 hade påven instiftat ett svenskt ärkebiskopsämbete med säte i Uppsala. Kyrkoprovinsen sträckte sig norrut mot Örnsköldsviksområdet och innefattade även Jämtland. Området var kristnat, och vid kusten fanns enstaka stenkyrkor. I inlandet byggde bönderna själva små träkyrkor eller kapell.
Norr om Ödmården – gränsen till Hälsingland - fanns åtråvärda naturtillgångar; inte minst skinn och pälsverk. Det var lättransporterade och bytesbegärliga varor som enkelt kunde omvandlas till mynt. Kungamakten och kyrkan försökte gemensamt under första hälften av 1200-talet ta kontroll över hälsingarna och deras resurser genom kyrkobyggen i egen regi. På kort tid begåvades Hälsinglands landsbygd med ett flertal stenkyrkor.
Alla kyrkor byggdes som romanska korkyrkor i sten, stil som föll ur bruk i mitten av 1200-talet. Projektet krävde bland annat professionella byggmästare, stenhuggare och murare. Det innebar en enorm investering, som tänktes ge avkastning bl a i form av skinn. Att norrmännen då samtidigt övertog mer och mer av jaktmarkerna måste ha väckt en motreaktion.
Vilken form den fick är okänt. Det troliga är att det skedde genom förhandlingar och diplomati, och att gränsen blev en kompromiss. Troligen skedde förhandlingarna inom kyrkans ram, kanske t.o.m. med ärkebiskoparna i Uppsala och Nidaros involverade, eftersom det måste ha varit ett problem att gränsen mellan ärkebiskopsdömena inte sammanföll med riksgränsen.
Något som talar för kyrkligt inflytande är att det byggdes gränskyrkor i Ytterhogdal och Haverö, och att åtminstone Ytterhogdals kyrka var en romansk korkyrka i sten, dvs byggd på Skule Jarls tid.
Opåverkade av stormaktspolitiken bevarade hälsingarna i stort sett sitt oberoende, och först på 1300-talet är det svenska inflytandet helt uppenbart. Bland annat skrevs i början av 1300-talet Hälsingelagen med Upplandslagen som tydlig förebild, och först 1313 övertalades hälsingarna att betala Olovsgärd till ärkebiskopen i Uppsala i stället för till ärkebiskopen i Nidaros.
SVEGSDOKUMENTET -
GRÄNSDOKUMENT FRÅN 1270-TALET
De äldre riksgränserna var inte särskilt exakta. Den gräns som drogs på Skule Jarls tid var däremot noga utstakad. Det framgår av Härjedalens äldsta skriftliga handling, som härstammar från slutet av 1200-talet och skrevs på ett allting i Sveg i samband med en ärkebiskopsvisitation.
Dokumentet består av flera delar, men det är framför allt ett av avsnitten som berör Härjedalen. Svegsdokumentet finns bara bevarat i avskrift, och avskriften är ofullständig. Bland annat saknas en inledning med namn på utfärdare och datum. Det bevittnades emellertid av ärkebiskopen Jon Raude i Nidaros, och eftersom han innehade sitt ämbete åren 1267-82 bör det ha skrivits på 1270-talet.
Svegsdokumentet är inget tingsprotokoll utan en privaträttslig handling. Vissa bönder i östra Härjedalen ville ha skriftlig bekräftelse på riksgränsens sträckning mellan Härjedalen och Hälsingland. Gränsen fanns alltså redan, och sträckningen kände man till genom muntliga rågångsramsor.
På tinget kunde Loden bonde räkna upp samtliga råmärken längs Jämtland och Härjedalens gräns – 28 stycken. Han kände till dem, eftersom han en gång hade gått längs hela gränsen. Enda skälet för den vandringen måste ha varit, att han deltagit i en gränskommission. En ”gränsrannsakning” av en så lång gränssträcka kan inte ha initierats lokalt, utan måste ha beslutats på riksnivå och haft både norska och svenska delegater.
Svegsbönderna vittnade under ed att det var just så gränsen gick. Detta bestyrktes av ditkallade bönder från svenska sidan, kanske från Ytterhogdal, Kårböle och Färila. Svenskarna svor också på att de skulle respektera den gränsen på samma sätt som deras förfäder gjort.
För att lägga ner så mycket möda på att få till stånd ett skriftligt gränsdokument, måste bönderna haft stora ekonomiska intressen i gränstrakten. Självklart gällde det jaktmark. Om man följer gränsen mot Medelpad/Hälsingland går den som i en snitslad bana mitt emellan de viktiga jaktområdena, aldrig rakt igenom. Ett undantag utgör sträckan Klacken-Finnåsen, som passerar Ljusnan vid Märosen (ån Märans os), och går genom ett extremt fångstgropstätt område. Det är uppenbart att det var just det gränsavsnittet som var huvudintresset för de agerande i Sveg.
Bönderna på tinget kom i huvudsak från ”övre dalen” resp. ”nedre dalen”, dvs från Ljusnans dalgång ovanför gränslinjen resp. nedanför den.
1200-talets riksgräns gällde i stort sett fram till freden vid Brömsebro 1645, då Jämtland och Härjedalen tillföll Sverige och riksgränsen omvandlades till landskapsgränser. Vissa justeringar hade dock gjorts. Kyrkorna i Haverö och Ytterhogdal låg inte längre direkt vid gränsen, utan mer centralt i egna socknar. Men grannbyarna Överhogdal och Ytterhogdal tillhörde skilda länder ända fram till Brömsebrofreden.
SENMEDELTIDEN
På 1300-talet drabbades världen av digerdöden. På grund av folkminskningen åtföljdes epidemierna av ekonomiska kriser, bland annat inom jordbruket. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt mycket arbetskraft för att odla den befintliga åkerjorden, och många gårdar övergavs. I Jämtland, speciellt i odlingsbygderna kring Storsjön, fanns många ”ödebölen”. Norge och Jämtland drabbades hårt, medan det knappast finns några spår efter pesten i skogsbygden. I Ängersjö exempelvis tycks odling och nyodling pågått kontinuerligt från 1200-talet till modern tid.
Näringslivet i skogsbygden genomgick ändå förändringar under senmedeltiden.
Jakten minskade i betydelse. I stället blev fisket allt viktigare. Det behövdes fisk för livsmedelsförsörjningen i de nyanlagda köpstäderna. Fisk efterfrågades också av alla kristna hushåll. Den katolska kalendern innehöll en mängd ”fastedagar”, som blev fiskdagar eftersom det var förbjudet att äta kött.
Fisket bedrevs ungefär som älgjakten. Genom att bygga ledverk i vattnet tvingades fisken in mot land där den fångades i nät eller någon annan form av fångstanordning. ”Köpefisken” var privat egendom och kunde liksom fångstgropar köpas och säljas.
En annan näring som blomstrade under senmedeltiden och tidig modern tid var järnframställning från myrmalm och smide. Bönderna i hela myrmalmsområdet längs dåvarande riksgränsen framställde järn och tillverkade smidesprodukter, som till största delen såldes till Norge.
Även svenskar handlade med Norge, exempelvis på Gregoriusmarknaden på Frösön som hölls i mars. Man höll benhårt på gränsen då det gällde att hävda rätten till en konkret resurs, men i övrigt hade den ingen större betydelse för den medeltida gränsbefolkningen. Man bedrev handel, ingick äktenskap, skaffade sig kontakter och flyttade över gränsen.
Befolkningen i södra Norrland försvenskades succesivt under medeltiden och det ägde rum en anpassning till svenska regelverk, men svenskarna fick inte kontroll över handeln. I Sverige fick hantverkare och köpmän bara verka i särskilda köpstäder. I norr fanns färre specialiserade hantverkare, och speciellt i skogsbygderna ”kunde alla allt”. Handeln bedrevs av landsköpmän spridda över bygderna. De äldsta köpstäderna var Hudiksvall och Härnösand, som fick stadsprivilegier först 1582 respektive 1585.
Trumhammare till nåjdtrummor från medeltiden.
Utbredning av nordisk (vågrätt)
respektive samisk (lodrätt)
kultur i slutet av vikingatiden
(Inger Zachrisson 1998)
Rekonstruktion av Ljusdals första kyrka. (Israel Jonzon 1958.)
Ytterhogdals medeltidskyrka hade ungefär samma storlek och utseende. Den kan ha varit dubbelt så stor som träkyrkorna på andra sidan dåvarande riksgränsen och skulle signalera makt och oförgänglighet.
Första kyrkobyggnaden i Överhogdal var ett enkelt träkapell som kanske såg ut ungefär som på bilden. Bilden visar en rekonstruktion av Stråsjö medeltidskapell i Bjuråker.
Stomme till bågstångskåta.
Lämning av fångstgrop.
(Efter Gjessing 1945)
(Efter Manker 1947)
Hällmålning på Flatruet. Ålder 4000-6000 år.
(Foto: Jan Mark)
Jagande samer på skidor.
Svensk med häst på snöskor
(Olaus Magni 1555)
Rest av eldhärden i en kåta.
Trondheims sigill på medeltiden och 1500-talet.
De visar ärkebiskopen och kungen med en balansvåg i handen. Kungen sägs vara Eystein. Balansvågen brukar symbolisera rättvisan men den verklige kung Eystein höll snarare trondheimshandeln i fast hand.
Alla köpmän förde med sig en hopfällbar balansvåg. Det fanns mängder av mynt med olika prägling i omlopp, men det var vikten silver (guld,koppar) som gällde som betalning.
Gränssträckningen Sverige/Norge under medeltiden.
Klicka på kartan för större version.
Röda punkter=fångstgropsområden.
Karta: Preusler/Norstedts bil- och turistkarta
Gränsen mellan Norge och Sverige över Ljusnan vid Märosen omgiven av fångstgropsystem.
Karta: Preusler /LM Terrängkarta. 1 ruta = 1 kvkm
Medeltidsbyarna Fåssjö och Minne
A = Stenskärvsvall
B = Fem fångstmarksgravar
Röda punkter = fångstgropar och
fångstgropsystem
Avståndet A-B är ca 10 km
(Karta Preusler/Norstedts bil- och turistkartan)
(Klicka på kartan för större version)
En av fem fångstmarksgravar på Stensåhällan vid Havern.
Mest såldes älg- och renhudar men värdefullast var vinterpälsen av lekatt, hermelin.
Ett urval av figurer som förekom på nåjdtrummor: renen, björnen, pälsdjuret, åskans gud, jägaren och nåjden.
(Historiska museet)
Jordbruksbebyggelsens utbredning (gult) i slutet av vikingatiden.
Rekonstruktion av långhus från Vikingatiden. Bäckedals Folkhögskola, Sveg
Fångstgrop i genomskärning.
Vallen runt gropen består av den jord som grävts upp.
Hyddbotten i genomskärning.
Jordvallen har utökats med skärvsten.
“Ett hus i fyra knutar”
Knuttimrade hus började byggas i Sverige på 1200-talet. Huset ovan är en rekonstruktion av timrat 1300-talshus från Härjedalen.
Samerna hade alltså betydligt större utbredning på vikingatiden än idag, samtidigt som det fanns svenska bosättningar i södra Norrland.
Rennomadism som huvudnäring blev vanlig under medeltiden och var fullt etablerad på 1600-talet.
Härjulf och Helga. Skulptur i Lillhärdal av Lars Widenfalk.
Dyrbara dryckeshorn var statusobjekt ända in i medeltiden.
Historiska muséet.
|
Bergström - Magnusson - Raile 1993: Härjedalens natur och |
